Vi tillbringade alltså, om det inte framgick i tidigare inlägg, de senaste dagarna i min nordvästskånska hembygd Helsingborg. (Ni känner enklast igen staden på skylten vid motorvägsinfarten, där ortens motto ”Helsingborg – Här börjar kontinenten” nyligen bytts ut mot ”Helsingborg – Men vi har faktiskt jättmånga nära vänner som är invandrare!”)
Några av dagarna var vi dessutom ännu längre söderut, förbi Trelleborg på vägen bort mot Ystad, allra längst ner vid den yttersta sydsvenska kusten ut mot världens ände.
Här, bland potatisfält och vindmöllor, lärde sig min fru bemästra konsten att nicka och le instämmande när folk pratade med henne, som om hon verkligen förstod vad de sa. Jag fick förklara för henne att just den här dialekten kommer från att sydskåningar är ett väldigt sparsamt folk, och att de därför mycket ogärna slösar med konsonanter om de inte behöver.
Min fru lärde sig också att vänja sig vid att jag ideligen slog huvudet i dörrposter. Jag förklarade att det var för att husen i södra Skåne är väldigt gamla, och därför är dörrarna (och för den delen husen, och för den delen de flesta människorna) mycket små och låga.
Dessutom lärde sig min fru att man, vilken tid man än kommer hem till en sydskåning, alltid kommer precis i tid för fika. Alldeles oavsett om klockan är 9 på morgonen eller 11 på kvällen så kan man alltid räkna med att få en lite för stor kopp kaffe och en halv chokladkaka tryckt i näven i samma ögonblick som man stiger över tröskeln.
Jag förklarade att det är en annan av förklaringarna till dialekten. Genom generationer av uppväxande sydskåningar var bygden helt enkelt tvungen att utveckla ett sätt att kommunicera även när munnen (som min fru snabbt skulle märka att den till största delen av tiden är i den här delen av landet) är full av kaffe och kaka.
Är det inte frukost så är det förmiddagskaffe och är det inte förmiddagskaffe så är det middag. För middag intar man mitt på dagen i södra Skåne. Det är stockholmare och annat löst folk som äter ”lunch”. Och man ”äter” för övrigt inte heller middag, man ”håller” middag. Och ungefär samtidigt som man är klar med det så är det tid för eftermiddagskaffe. Och sen är det drink. Och sen är det kvällsmat. Och sen är det kvällskaffe. Och sen är det tid för något litet något ur skafferiet strax innan läggdags. För hur skulle det se ut om man inte bjöd sina gäster på nattamat innan de somnade? Barbarism och anarki. Så skulle det se ut.
När fru och barn och jag till sist satte oss i bilen för att köra till flygplatsen tittade min fru länge fundersamt ut genom fönstret, på äppelodlingarna och potatisfälten, på vindmöllorna och fiskebåtarna. Sedan tittade hon på de vänliga små människorna med träskor och runda ansikten som glatt vinkade adjö åt oss. Sedan tittade hon med viss oro på vår son. Sedan vände hon sig allvarligt mot mig och sa:
”Säg sanningen nu Fredrik. Är Nicholas hälften hobbit?”
