Min son är nu alltså nästan fem månader gammal. Och bortsett från att han gillar att sova och att han lagt sig till med en förkärlek för att stoppa olika sorters heminredning i munnen har han de senaste veckorna även börjat skrapa på olika grejer.
Så fort han blir satt, lagd eller på annat sätt placerad någonstans i hemmet, vagnen eller bilen betraktar han intresserat alla tillgängliga ytor omkring sig, sträcker ut naglarna (som vi nu klipper så ofta att våra vänner har börjat ha med sig tårtor med gömda nagelfilar i när de kommer på besök), och börjar sedan ivrigt skrapa på dem.
Det kan vara tyget i bilstolen. Skinnet i soffan. Den tunna delen av huden strax under sin pappas ena öga medan pappa sover. Olika grejer liksom.
Jag vet inte om han är mest intresserad av ljudet, känslan eller det faktum att jag ligger i fosterställning med händerna för öronen och viskar ”make it stop, make it stop” åt min fru varenda gång han kommer åt en extra sträv yta (ni skulle bli jävligt förvånade om ni visste hur många delar av en bilstol som i kombination med ett barns fingrar kan framkalla den exakta ljudkulissen av en katt som blivit kastad över en isbana och försöker bromsa in på en griffeltavla), men sådär håller det på. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Skrap skrap. Skrap skrap. Skrap skrap. Som om ungjäveln förväntar sig att Lassie ska öppna dörren från andra sidan. Som om han hoppas att en programledare i stickad tröja plötsligt ska vråla ”NÄÄÄÄJ! Det blev bara 50 000. Men det var väl himla skojigt att få komma hit till Stockholm också?”
Skrap skrap. Skrap skrap.
Jag börjar på helt allvar gå tillbaka till min tidigare teori om att Professor X rätt som det är ska rulla in här, högtidligt förbannad över att vi inte har handikappanpassat trapphuset, och helt kort meddela att Nicholas numera helt ska sluta klippa naglarna och bli lärling hos Wolverine.
Är det här normalt liksom?
Ungen förstör för fan möblerna.
