Ni vet när någon berättar en historia, och den liksom aldrig tar slut? Då finns det ju alltid olika sätt man kan välja att försiktigt påpeka detta för personen ifråga, att det här så att säga börjar bli lite mer än lagom långrandigt och att det kanske vore på sin plats att öka hastigheten mot poängen en smula. Och, precis som med alla former av kritik, finns det förstås olika grader av finkänslighet i hur man uttrycker sig i just den här situationen.
Som idag under morgonen, när jag är inne på kontoret en sväng, och berättar för min vän N om alla turer som varit runt att få förskoleplats åt vår son.
Då säger min vän N, utan att ens lyfta blicken från sin dator:
– Jag vill inte alls avbryta dig, men jag vill bara ta det här tillfället i akt att delge dig att min högsta dröm i livet är att den här historian pågår för evigt.
Och då är det ett sätt.