Jag har som sagt varit förkyld i nästan tre veckor, men så lördags kände jag mig äntligen frisk nog att ge mig ut och braka omkring lite i skogen igen. Det som var tänkt att bli en lugn återhämtningspromenad utvecklades dock snart till ett av mitt livs mest intensiva två och en halv timmar. Från att ha strosat runt lite började jag nämligen gå snabbare och snabbare tills jag snart fann mig springande med andan i halsen hela tiden tittande bakom ryggen, mer som en slampig cheerleader i en Tobe Hooper-skräckfilm än en funktionsplaggsklädd Vasastansjoggare. Detta på grund av att 1. Det var beckmörkt i skogen. 2. Pannlampan fick allt att se ut som Blair Witch Project och 3. Jag lyssnade på black metalbandet Ghost.
Bra motivationstips förresten: spring livrädd.
Sedan, i söndags, stack jag och Nikola till garaget för att göra något åt kaloriunderskottet. Vi grillade Green chile cheeseburgers nästan exakt som de gör dem på Bobcat Bite i Santa Fe, med det undantaget att slaktaren malde i en massa härligt fett från ölmasserad kobebiff i färsen.
Mmmm… ölmasserat kobefett.