Jag är mycket för att vi ska satsa pengar på att skicka folk till Mars. Främst för att det är coolt såklart, men jag tror också att det kommer ha en oväntat positiv effekt för humöret för oss på jorden.
Astronauterna kommer landa på Mars. Sen tycker både vi och de att det är helt fantastiskt där i ett par dagar. Röd sand, wow! Högt berg, oj! Sen kommer det snabbt bli mer dystert. Astronauterna kommer behöva slita arslena av sig för minsta lilla grej. Luften är kass. De får säkert finnar och skrovliga armbågar av den. De dricker vatten som gjorts av eget morgonkiss. Efter månader av medeltidshårt slit kan de presentera sin första skynkliga lilla potatis de lyckats odla till en kostnad av en miljard kronor. Gravitationen stämmer inte och det sliter på kroppen. Samtliga astronauter börjar hata Mars.
I en annan del av solsytemet sitter vi andra hemma i soffan och kollar hur de har det, medan vi dricker ett utsökt kaffe från Guatemala. Plötsligt smakar kaffet ännu godare. Vill vi ha potatis finns det en miljon varianter att välja mellan. Pommes frites till exempel, som vi kan doppa i olika dipp-såser. Blue cheese. Curry. Vad som helst. Utanför fönstret vajar ett träd och kanske går man ut sen och klappar en katt. Efter ett år på Mars är astronauterna villiga att kölhalas för att få se en fiskmås på Bondegatan ge sig på en död råtta.
Ett problem med att vi så länge bara haft en planet är att det inte funnits något att jämföra med. Astronauternas främsta insats är att lida, så att vi får spegla vår plötsligt fantastiska planet i deras nya skräpplanet. Thank you for your service.
