Det har ramlat in en del mail, mess och kommentarer under kvällen om att jag borde skriva något om att Helsingborg vann Allsvenskan ikväll.
Och ja. Jag kan förstås förstå att det kanske borde skrivas något om detta när man nu händelsevis är uppväxt i Helsingborg och dessutom är kategoriserad under sport på Cafe.se.
Och ja. Jag är förstås väldigt glad och stolt över guldet. För lagets skull och för stans skull. HIF har en betydelse för Helsingborg som kanske är svår att förstå om man aldrig har bott utanför en storstad. Och den där stan finns i det där lagets själ på ett sätt som kanske är svårt att förstå om man aldrig har bott på en plats där man hur man än vänder sig alltid tycks ha vinden lite, lite i ansiktet.
Men nej. Den här sortens segrar tillhör inte folk som mig. Inte ens det minsta lilla. Så jag har inte så mycket att skriva om den.
Den här sortens segrar tillhör folket som bor i Helsingborg. Den tillhör de riktiga fansen. De som lägger sina besparingar och semesterdagar på att stå på svinkalla läktare i Gävle och Sundsvall och Borås i regn och snöstorm under alla de år som inte slutar med guld. De som åker 2000 bussmil om året och balanserar sin privatekonomi på ett läktartifo. De som lever och dör med det här laget.
Den här sortens segrar tillhör dem. Och de har förtjänat den här natten.
Så jag hoppas att ni går helt jävla Anna Odell allihop på Järnvägsgatan och på Olympia och på Knutpunkten och på Restaurang Telegrafen och överallt annars över hela stan just nu.
För det här är bara ert.
Grattis.
