Jag vet att vi inte tar allting på sådär värst stort allvar alla gånger i den här bloggen. Det är ju lite så vi vill ha det, ni och jag.
Men det är torsdag kväll, det är inte så mycket annat som försiggår, så jag ville bara säga en kortare sak om en man jag känner.
Vi har aldrig varit nära vänner, vi har bara varit i den där typen av cirklar som är vänskapskretser som glider in och ut ur varandra genom åren. Men av och till har jag haft förmånen att springa på honom i drygt 15 år nu. De mötena har varit många saker, vid olika tidpunkter i våra liv, och vi har väl båda av och till varit på platser mentalt som inte varit de allra ljusaste. Han mer än jag, otvivelaktigt.
Men det enda de där mötena aldrig har varit är ointressanta. Och det är värt mer än man förstår.
Jag ska inte säga att jag vet så mycket om hans historia. Vi har aldrig riktigt levt riktigt i samma universum, bara träffats som hastigast när vi råkat befinna oss i ytterkanterna av våra egna och dykt upp nära nog varandra för att skaka hand och ta en öl eller så.
Men jag tror att du vet att jag alltid varit jävligt förundrad över det där du har, Jay. Den där urkraften ur bröstet som ingen någonsin har kunnat ta ifrån dig. Det där som känns som att någon har skallat dig i hjärtat.
Gudarna ska veta att din väg inte har varit direkt spikrak.
Och det var alldeles för längesen vi skakade hand. Jag vet väldigt lite om ditt liv just nu.
Men för vad det är värt så var jag förbannat stolt över dig ikväll.
Oavsett vad.
Give ’em hell.
(Funkar inte klippet här ovanför funkar möjligen den här länken bättre.)
