När du är ute med din son, och möter en grupp småbarnsmammor, och de glatt säger ”jaså idag är det du som är ute med lillen”, försök då att inte referera till dig själv som varken ”barnvakt” eller ”lägervakt” i samtalet som följer.
Och när de frågar hur du ”upplever” att vara ensam med barnet (småbarnsmammor gör nämligen det, ”upplever” saker), försök då att hålla dig till enkla uttryck som ”magiskt” och ”oersättligt”. Le, nicka och försök sedan att långsamt backa därifrån. Undvik däremot att ge dig in i utläggningar om att en fin ”perk” med ”hela den här fortplantningsprylen” ju är att man ”slipper bli eftermiddagsfull ensam nu”.
Småbarnsmammorna kommer inte ta detta som ett klyftigt skämt. Småbarnsmammorna har De Sociala Myndigheter på speeddial i sina iPhones. Tänk på det.
Det kommer absolut inte hjälpa att du sedan säger ”det är ju inte som att min grabb blir packad. Det fattar ni väl. Det är ju bara jag som blir det.”
Och det kommer absolut inte heller hjälpa att du, nästa gång du träffar dem, har satt din sons nappflaska i en liten, liten papperspåse. De kommer inte tycka att det är fyndigt.
Det kommer inte ens uppskattas när du häller ut lite av din sons mjölk på marken och säger att det är för hans ”döda homies”.
Det enda som kommer hända är att de kommer stirra obehagligt på dig, och att din fru kommer lacka ur helt förbannat fullständigt på dig nästa gång hon kommer hem från en barnvagnspromenad.
Så i fortsättningen håller vi det här enkelt. Barn är ”magiska”, du har ”äntligen förstått vad livet handlar om”, ungen ”växer upp så fort att man inte hinner med”.
Inget annat.
Och sen ler vi, nickar, och backar långsamt därifrån.
Okej?
Du är från och med nu på en jävligt stor ironisk time out, mister.
