Detta är ett stort personligt misslyckande. Jag kan inte förklara det på något annat sätt.
Den här OS-bloggen skulle bli mitt stora brejk. Man får bara en sån här chans vart fjärde år. Jag har sett fram emot det hela vintern. Nu känns allt bara tomt. Jag har svikit tidningen Café. Jag har svikit svenska folket. Men mest av allt har jag svikit mig själv.
Uppladdningen kändes bra, förberedelserna har varit närmast perfekta. Kaffekokare i vardagsrummet, fräscha batterier i fjärrkontrollen, Red Bull-kopior från Polen med tillräckligt mycket koffein för att hålla en hel jävla elefanthjord vaken under en högläsning av Kristina Lugn.
Under januari höghöjdstränade jag vid flera tillfällen hemma hos en kompis som bor på sjätte våningen för att optimera blodcellsproduktionen och motverka plötsligt dippar i energinivåerna. Jag har hållit en hög lägstanivå under hela det senaste halvåret faktiskt. Kollade till och med vid flera tillfällen på världscupen på Eurosport mitt i natten i december.
Nu känns allt bara surt. Det är ju det här man har tränat för i hela sitt liv, liksom. Det kändes som att det skulle bli mitt i år i år.
Jag trodde verkligen att jag skulle hänga med. Kanske inte hela natten, men jag var i alla fall helt säker på att jag skulle klara kvalet.
Men jag gick in i väggen redan strax efter 00.30. Puckelpistfinalen var fortfarande 3 timmar bort!
Svårt att säga vad som gick fel. Jag har känt mig i bra form. Det har dock varit lite kallt i lägenheten de senaste dagarna, och jag klagade faktiskt hos min fru redan i fredags att soffan på sina ställen känt lite hård och knölig.
Underlaget har inte varit optimalt. Möjligen kunde mina mjukisbyxor ha förberetts med annat mjukmedel.
Men nu blev det som det blev.
Jag somnade.
Imorse sprang jag på min granne i trappen. Han berättade att han hållit ut hela natten. Sett Jesper Björnlund bli åtta i puckelpisten. Sett USA slå Kina med 12-1 och Finland slå Ryssland med 5-1 i damhockeyn.
Min granne visade inga tecken på trötthet. Hade en imponerande stuns i steget.
Bara för en månad sedan mötte jag honom i samma trappa klockan 04.30 en söndagsmorgon, och då såg han helt jävla förstörd ut. Men nu, helt plötsligt, så pallar han vara uppe en hel natt utan problem medan vi andra, bättre tränade atleter, somnar redan strax efter midnatt.
Jag anklagar honom givetvis inte för någonting.
Men det är jävligt misstänkt.
Bara säger det.
