Oskar Linnros står på en bakgata på Söder. Han ställer en takeawaykaffe på ett elskåp och tänder en cigg. Samma Marlboro. Han har ”fixat med ett orgelsolo” i studion hela förmiddagen. Telefonen plingar till av ett meddelande från Daniela Rathana, sångerskan som är sajnad till Oskars eget skivbolag Dundra. Han hänger ciggen i munnen och svarar med kalla fingrar.
Det är den mörkaste december sedan 1934 i Stockholm med mindre än en timmes solljus på hela månaden.
Nere i studion är det fullt av sladdar, instrument och förstärkare. I bokhyllorna trängs Grammisar, Rockbjörnar, P3 Guld-statyetter, MTV-priser och platinaskivor bland tummade böcker om Prince, David Bowie, Morrissey och Bruno K Öijer.
Krutröken har lagt sig efter genombrottet med Snook, sejouren med Maskinen, den lika destruktiva som kreativa relationen med Veronica Maggio, splittringen med Daniel Adams-Ray och hela 2010-talet när man inte kunde röra sig två meter utan att höra Från och med du.
Oskar Linnros har hunnit bli 42 år. Han sover för lite, jobbar för mycket och har en kaffefläck på sin vita långärmade t-shirt.
Det är här, i sin gamla källarstudio Dundra Studios vid Slussen, som Oskar Linnros skriver sitt svartaste och mest självutlämnande album hittills. Inte sällan sitter han här från halv nio på morgonen till tolv på natten, uppslukad av sitt arbete.
Han spelar upp en ofärdig låt i vilken han sjunger: ”Pappa kommer inte hem.”
– Jag brukar tro att jag mår bra, tills jag sätter mig ner och skriver en text. Men om jag ska tycka att det är värt att släppa musik, och inte minst att det ska vara värt att ta upp mina lyssnares tid, då måste jag ha grävt fram något jävla skit för att transaktionen ska kännas sann. Det är då man möts öga mot öga, om det har kostat en själv någonting. Om jag bara håller det uppe på ytan kommer jag inte nå fram till dem. Man kan inte lura folk. Det behövs inte en till låt bara för att ha något att lyssna på, utan det måste betyda något för en själv för att det ska vara värt det.
Oskar Linnros kokar ner syftet med sitt låtskrivande till att ”gestalta kris”.
– Det är verkligen krisiga låtar. Så var det inte när jag var 21 och rappade, utan det blir nog krisigare och krisigare med åren. Jag har gått igenom ganska många olika kriser, och jag upplever att folk använder min musik i egna perioder av kriser. Alla gillar inte min typ av musik, och det är jag helt okej med, men för dem som gör det och gillar musik på svenska som är ganska närgången brukar den relatera till just deras mående. För mig blir det ett sätt att kommunicera med lyssnaren.
Men gränsen mellan att göra underhållning av sig själv och att göra våld på sig själv kan vara hårfin. Som en pop-Knausgård slåss Oskar Linnros mot sina demoner för öppen ridå.
– Att gå den här mörka och ärliga vägen är att skapa problem för sig själv. Jag har familj, släktingar, vänner och gamla högstadiekompisar som nås av det. Man är helt knäpptyst och plötsligt dyker man upp: ”Tja, Oskar, 42 nu. Kolla vad dåligt det går för mig.” På ett sätt är det helt vansinnigt. Men det här är det enda jag har att ge till världen. Det är det jag är intresserad av och det är här jag hittar energi.
Oskars närmaste cirkel står alltjämt vid hans sida. Hans flickvän Nina förstod vad hon gav sig in på när hon blev ihop med en hudlös låtskrivare.
– Det som är så skönt med henne är att hon fattar. Vi har varit ihop i snart 14 år och hon har vetat villkoren från början. Det här är inte bara ett jobb. Och det har aldrig hänt att hon blir chockad när jag spelar upp något supermörkt. Utan hon förstår att det jag tänker på dag och natt är hur jag ska fylla tre minuter med så mycket energi som möjligt. Det förstår hon i grunden. Annars hade det aldrig gått.
– Plus att jag inte tror att hon alltid är så jävla intresserad. Så himla spännande är det inte.
På frågan om vad barnen kommer att tycka när de lyssnar på pappas skivor i framtiden blir Oskar tyst en stund.
– Jag har faktiskt aldrig tänkt på det. De vet att jag har den här studion, men de vet liksom inte vad jag gör. Det är svårt. Jag hoppas att de också blir sådana personer som hellre är lite för transparenta än tvärtom. Man kan inte bestämma hur någon blir, men själv gillar jag det sättet att leva. Livet är för kort för att skydda sig i oro över vad andra ska tycka. Det är inte så farligt. Om någon går förbi mig på gatan och tänker ”Han verkar helt galen” så påverkar inte det mig egentligen. Jag hoppas att barnen kommer att växa upp och förstå hur jag tänker.
Det kommande albumet, som i denna gudsförgätna decembermånad fortfarande saknar titel, må vara naket och mörkt, men det är skapat med en glädjefylld frenesi.
– Jag har aldrig tyckt att det är så kul som nu, och det har aldrig känts mer rätt än nu. Det beror nog på att jag har landat och blivit tryggare i mig själv. Har man en bättre självkänsla är det lättare att göra sårbar musik, även om det kan verka motsägelsefullt. Det är över lag väldigt textdriven musik. Musiken jag gör har alltid varit en reaktion på något annat: ”Vad är trendigt? Då ska jag inte göra det.” Eller: ”Vad är konsensus? Då gör jag tvärtom.” Musiken var ett verktyg för att korsa genrer och provocera. Men så som musikvärlden har utvecklats finns det inte några genrer i samma utsträckning längre. Alla är genreöverskridande i dag. Och därför ligger mitt fokus hundra procent på texterna. På samma sätt som jag kände att hiphoppen hade gått i stå och blivit konservativ när jag började, på samma sätt känner jag nu att texter på svenska har blivit för likriktade. Och där finns det utrymme för att skriva annorlunda svenska texter. En plats att sticka ut.
Men att sticka ut kräver sin penna. Själva textskrivandet beskriver Oskar som en golgatavandring.
– Det är fruktansvärt. Att skriva en potent text, i synnerhet när det är så komprimerat som i popmusik, är som att utsätta sig för en panikattack. Det är så ansträngande för hjärnan jämfört med att göra musik. Det finns ingenting som tar mer tankekraft från mig. Man måste bara stänga av telefonen och kasta sig in i processen. Det är inget jag kan göra varje dag. Man måste våga vara jätteärlig mot sig själv, på ett sätt som man inte ens är mot sina vänner eller sin familj. Och samtidigt som man är det måste man, åtminstone i mitt fall, gräva i tjugo år av anteckningar. Texten kommer inte från just den stunden, utan från många år av tankar och erfarenheter. Så det är liksom olika hjärnhalvor som måste jobba.
Oskar gör anteckningar i sin Iphone hela tiden.
– Alltid, dag och natt. Oftast är det saker man snappar upp och vill sno från andra. Men det kan också vara rim jag kommer på när jag sitter på tunnelbanan. Eller ett övergripande tema. Jag tror jag skrev ner något i morse på tunnelbanan …
Han plockar fram telefonen.
– Det står ”Alla visste”. Det handlar om 10-talet. Nu säger jag säkert alldeles för mycket, men det är ett exempel. Jag kom på någon textidé om att jag tyckte att början av 10-talet var intressant. Just om man tänker på strömningarna som var då, runt 2013–2014, med Obama och hela ”woke”-kulturen. Där kan det finnas en text, och den skulle kunna heta ”Alla visste”. Alla visste hur saker låg till under den perioden. Till plötsligt när ingen visste. I dag är allt tvärtom, trots att alla visste.
– Det betyder inte att jag går hit till studion och sätter mig med gitarren och skriver den här låten i dag. Men jag gör det kanske om sju år. Ungefär så funkar det. Rent musikaliskt gör jag en låt om dagen. Kanske inte på helgerna när jag är med barnen, men i snitt blir det definitivt en låt om dagen. En text, däremot, det gör jag max en gång i halvåret.
Oskar lägger ifrån sig telefonen och sträcker sig efter kaffet som har svalnat. På handleden har han en klocka utan visare.
– Det finns en låt på kommande albumet som heter Slav till rytmen som handlar om tiden. Jag hade funderat på att köpa en klocka, men så fick jag någon idé om att köpa och sabotera en Rolex som en kommentar till att alla unga människor drömmer om en Rolex som statussymbol. Tanken på att tid inte spelar någon roll har varit något av en fix idé när jag jobbat med det här albumet. Men sedan hittade jag den här på Our Legacy som ändå inte hade några visare och då var det ett billigare sätt än att skaffa och förstöra en Rolex.
Andra singeln Love Is for Losers har nästan en miljon Spotifyspelningar och tycks vara skriven till ett av hans barn, med rader som ”Du behöver ingen medicin” och ”Det är inte något fel på dig”.
– Jag och min tjej har haft ett föräldraskap som har varit ganska annorlunda jämfört med många andras. Det finns såklart med på det här albumet. Man börjar se saker från någon annans ögon och förstå att allas villkor är olika.
På vilket sätt har ert föräldraskap varit annorlunda?
– Det vill jag inte gå in på. Men det har varit det. Det har skilt sig mycket från hur det är för många att bli föräldrar. Det är något som har tagit tid, kan man säga.
På första singeln Konstig sjunger Oskar: ”Varje dröm slog in.”
– Den låten handlar om överjaget och underjaget. Skillnaden mellan vad man drömmer om på natten och vad ens, hur ska man säga, intellektuella drömmar är. Vårt samhälle premierar ju att alla ska ha en dröm och ett mål. Individualism, helt enkelt. Och på så vis kan jag verkligen känna att allt slog in. ”Det här är ju toppen!” Liksom rent intellektuellt. Men det är inte det man drömmer om på natten för det. Alltså överjaget och underjaget hänger inte ihop. Man kan vara framgångsrik och samtidigt osäker.
Vad Oskar Linnros faktiskt drömmer om när han sover låter han vara osagt.
– Det lämnar jag fritt för tolkning. Men det är mörkt, nostalgiskt och blodigt.
Med Konstig har Oskar dessutom låtit den prisbelönte skådespelaren och nya kompisen Gustav Lindh gå loss och regissera en kortfilm med sig själv vilt dansande i huvudrollen. Inte olikt Christopher Walkens insats i Fatboy Slims klassiska Weapon of Choice-video.
– Det var en kompis som hörde av sig: ”Gustav Lindh vill ha ditt nummer. Han vill träffa dig.” Och jag som råkar vara intresserad av svensk film och ett fan av honom blev jätteglad, men jag svarade faktiskt inte på det. För att jag inte är bra på att svara på sms. Men jag berättade det för min tjej som också är filmintresserad. Hon bara: ”Vänta nu här, har Gustav Lindh hört av sig till dig?” Och då var det bara att möta upp Gustav. Vi drack kaffe på Rival och han berättade att han hade lyssnat på mig sedan han var tonåring. Han sa jättefina grejer, och jag frågade honom om hans jobb och hur han resonerade kring olika saker. Och så pratade vi mycket om det där med att synas och inte synas. Han grubblade mycket över det. Han tyckte att det var nice att jag bara försvinner, och frågade rakt upp och ner: ”Hur klarar egot av att bara försvinna jättelänge?”
Och hur klarar egot av att bara försvinna jättelänge?
– I mitt fall handlar det om att jag har fått träna på det så pass länge, i och med att jag slog igenom så tidigt. Under de formativa åren får man lära sig att det finns en av-och-på-knapp, där man är jättekänd på en gata i Sundsvall ena dagen och sedan, när man inte har släppt något på ett tag, vet ingen på den där gatan vem man är. Jag tränade in det tidigt. Det kändes okej att vara en vinnare i andras ögon ibland och en loser ibland. Det är en väg jag har följt för att inte bli galen. Speciellt nu när offentligheten är så förknippad med kontroverser. Man kan skippa det och ändå syssla med musik. Det har inneburit bättre mental hälsa för mig i alla fall. Den vinningen är större än vad jag förlorar på att inte ha så många Instagramföljare.
– Jag och Gustav möttes kring de här sakerna och gillade varandra. Jag berättade att jag hade gjort en skiss till en låt som hette Konstig dagen innan och Gustav tyckte att vi skulle samarbeta. Några dagar senare skickade han ett helt färdigskrivet manus med förslag på lokaler, koreografer, stylister och filmfotografer. Mötet med Gustav var som en skänk från ovan.
Oskar Linnros släpper egen musik så sällan att hans nya album alltid målas upp som en comeback. Nu är det nästan tio år sedan sist. Själv anser han sig vara mer produktiv än någonsin, det är bara som soloartist han ligger lågt i långa perioder. Som producent och låtskrivare åt andra artister jobbar han hela tiden. De senaste åren har han jobbat med artister som Miriam Bryant, Hov1, Daniela Rathana och Seinabo Sey.
– Jag upplever att jag har varit mer aktiv än någonsin på musikscenen sedan jag släppte mitt förra soloalbum. Och jag tror att jag har varit mycket mer produktiv och typ haft större soloframgångar under den här perioden än som aktiv artist. Men sedan förstår jag såklart att för mina grannar har jag lagt av med musik helt under den här tiden. Trots att jag precis har vunnit ett pris som textförfattare.
Oskar återkommer till sina ”grannar” som en metafor för vanligt folk.
– Men det där är en del av dealen. Om man inte är synlig är det helt omöjligt för folk som inte är i musikbranschen att veta att man är aktiv. Men det som har tagit tid är nog att jag har hållit på med min egen musik som en hobby. Folk säger att de jobbar med musik och det gör ju jag också ibland. Men mina egna grejer är inte ett jobb. Utan det har bara varit något jag ägnat mig åt när jag känner att jag har något att säga och känner mig inspirerad. Så jag har inte sett det som något jag stressar med eller jobbar aktivt med. Och sedan har jag fått två barn, startat ett skivbolag och skrivit låtar till andra. Så jag har haft mycket att göra.
Oskar Linnros är Musiksveriges Moby Dick, en sällsynt vit val som bara syns till när han behöver nytt syre. Och den här gången behöver han mycket luft. Hans fjärde soloalbum som släpps till våren kommer att fungera som en uppladdning inför Oskars största konsert hittills. I slutet av september uppträder Sundbybergsonen på Avicii Arena med kapacitet för 16 000 personer.
– Vi släppte biljetterna i veckan och det har börjat jävligt bra, så nu vet man att någon kommer att dyka upp i alla fall. Jag har lärt mig av mina misstag genom åren. Om saker blir större hamnar man längre ifrån och då kan det lätt bli opersonligt. Och motorn i det hela är jag själv, jag har ingen i mitt band som säger hur vi ska göra, så jag måste skapa någon sorts kärna som jag vägrar lämna. Det bygger på hörlursmusik där jag pratar till den som lyssnar. Det är liksom inte klubb. Med tanke på storleken är det omöjligt att göra det intimt, men det går heller inte att tappa intimiteten helt och hållet för då förlorar man potensen. Nu är det nio månader kvar och jag ska hålla på med det här fram till september.
– Mycket handlar om att förbereda de andra som är med och spelar, eftersom jag både är låtskrivare och kapellmästare för bandet. Det är ett jättetidskrävande men kul arbete att bolla med basisten och keyboardisten hur de ska spela, så därför kommer vi att börja repa inför Globen i april. Allt börjar här i studion med att jag lyssnar igenom all min musik och väljer ut och gör skisser på låtarna. Ska man göra låten exakt som den är gjord från början eller något helt annat? Sedan skickar man ut det till bandet och sedan börjar man repa. Sedan gör man produktionsrep, vi kommer förmodligen att vara i Filmhuset, där vi hyr in bildskärmar och bygger hela showen.
Hur är det att ta in ett så stort rum som Avicii Arena?
– Jag vet inte. Jag har aldrig gjort det. Jag ska försöka gå på många konserter fram till dess. Nästa vecka ska jag till Köpenhamn och se Radiohead. Jag går generellt inte på konserter. Jag hade verkligen velat se artisten Rosalia som jag tycker är unik. Annars tycker jag att Kendrick Lamar är världens bästa aktiva artist när det kommer till musiken, det konceptuella, det visuella och hur han bygger hela sin stage performance-grej.
Hur kommer du att må fem minuter innan du kliver upp på scen?
– Jag kommer att må väldigt bra, för att jag har hittat rätt folk att göra det med. Vi har haft ett riktigt bra live-år i år. Jag har aldrig haft så kul som med dem. Vi var 16 stycken som åkte runt, även på de mindre ställena. Det kan låta dyrt, men alla de – och då menar jag ljus, tekniker, instrumentalister, sångare – är personer som börjar förbereda sig i god tid innan vi ska spela. Vi börjar ofta med gemensam träning klockan tio på morgonen, även om jag inte är någon hälsotyp. Vi tränar, stretchar, äter och preppar tillsammans. Det måste man göra när folk har betalat pengar, skaffat barnvakt och ska stå och ha ont i ryggen medan de tittar på oss – då måste man vara förberedd. Så med det sagt kommer jag må bra fem minuter innan vi går upp på scen på Globen, mycket tack vare bandet.
Blir det en cigg före konserten?
– Ja. Och efter, framför allt. Eller så blir det ett bra tillfälle att sluta. Det är kanske där jag tar den sista cigaretten någonsin.
Hur påverkas rösten av ciggen?
– Rihanna säger att den blir bättre, hon tar en cigg precis innan hon ska sjunga, men det är inget jag skulle rekommendera.
Hur rik blir man på ett sådant här gig?
– Man kan nog bli ganska rik om man vill.
Vill inte du det?
– I slutändan är det klart att jag vill tjäna pengar precis som alla andra. Men eftersom det här är min hobby så blir det annorlunda. Det blir som att leksaksaffären bara blir större. Min första inställning var att jag inte behöver tjäna någonting på den här spelningen, för de artister som jag tycker har haft långa och bra karriärer har gjort så. När Lady Gaga slog igenom och blev världens största artist såg jag en intervju där hon bodde i samma etta som innan hon blev känd. Hon turnerade och gick back typ en halv miljon på varje gig, men spelade ju då på Wembley och alla de största ställena. Men hon bestämde sig bara för att göra ännu konstigare godiskostymer när arenorna blev större. Och jag tror att det gör att Lady Gaga fortsätter att vara relevant i dag, just för att hon har gjort så.
– Min kompis Jonathan Johansson har en rad som jag tycker är det bästa, mest kärnfulla svaret, och det är: ”Some things I do for money, some things I do for free”. Han spelade på Berwaldhallen och jag blev så träffad av den raden, för ska man göra det här i ett helt liv, som jag hoppas på att göra, då måste man göra okonventionella val i vad man tjänar pengar på. Vissa grejer gör man för pengar och andra grejer gör man gratis. Och där man skulle kunna tjäna pengar, typ som att spela på en stor arena, det är där man väljer att inte tjäna någonting alls. Och sedan försöker man hämta hem det någon annanstans.
Så vad driver dig?
– Hundra procent att svensk musik ska vara relevant för människor. Det är ett väldigt, väldigt tunnelseende när det kommer till svensk musik i dag. Jag ser det som mitt livsuppdrag att försöka vara med och verka för att musik på svenska ska vara intressant. Och som blir samtalsämnen runt kaffebryggaren på folks jobb. Det är ingen lätt mission. Om det inte är jag själv som är artisten som gör det vill jag vara med och hjälpa nya svenska artister. Det är min stora passion. Jag tycker att det finns alldeles för få fönster för svensk musik.
Du har inte funderat på ett eget pris eller en stiftelse?
– Jamen precis. Om jag blev jätterik så hade jag väl fått göra det. Men om man säger så här: Under de här åren när jag har verkat vid sidan av scenen har jag upplevt att den generella frågan till mig är ”När ska du få vara med i Så mycket bättre då?” Så mycket bättre har varit fantastiskt för en massa kompisar till mig, men det måste finnas mer. Fönstren för gemene man måste vara många fler än så. Det kan liksom inte bara trattas ner till Melodifestivalen och Så mycket bättre. Svensk musik ska diskuteras, dissekeras, recenseras och tas på allvar. Jag kommer ägna de närmaste tio åren åt den här uppgiften, oavsett om det är jag som gör en jättebra låt eller om jag startar en Youtube-kanal som bidrar till svensk musik. Jag är övertygad om att det behövs. Musiken är undervärderad i vårt land just nu.
Intervju: Rasmus Blom
Fotograf: Andreas Johansson/Agent Bauer
Stylist: Pamela Bellafesta
Stylistassistenter: Nora Alsander, Linnéa Qvarnstedt
Makeup: Adam Nilsson
Hår: Nikostar
