Ni är några stycken som den senaste tiden, via kommentarsfält och via mejl, ihärdigt påpekat att det heter ”förskollärare” och inte ”förskolelärare”. Någon av er har påpekat det i all vänlighet, medan andra av er valt lite mindre blygsamma formuleringsinledningar som ”Alltså det heter faktiskt” och ”Herregud fatta att du skriver fel när du”. Några av er använder två efter varandra följande utropstecken när ni påpekar detta, andra använder fyra punkter i slutet av en mening.
Det här blogginlägget är till er.
Så: Svenska Akademien godkänner både ”förskollärare” och ”förskolelärare”. ”Förskolelärare” är mer etablerat i dagligt språkbruk, och på många sätt lättare att läsa, därför föredrar jag personligen det. Ni får givetvis använda vilken stavning ni vill, för allt vad jag bryr mig får ni faktiskt stava det med X, mångfärgade blinkande lampor på toppen och små, små animerade juridikstudenter som dansar exotiskt runt L:et för att betala sina CSN-lån om ni känner att det är viktigt för er. Om ni vill ”känna” att den ena stavningen är bättre än den andra får ni förstås även göra det. Det gör dock dessvärre inte den andra stavningen fel.
(Och med ”dessvärre” menar jag angående era utsikter att få peka finger, hoppa kissnödigt upp och ner och vråla ”ha-HA!” utan att framstå som en smula dåligt pålästa.)
Om ni inte vill godkänna Svenska Akademien som språklig auktoritet får ni gärna presentera dugliga alternativ. Men Svenska Akademien publicerar alltså SAOL och delar ut Nobelpriset i litteratur. Det är så att säga lite den språkliga motsvarigheten till ”men min pappa har en bazooka!”. Det är jävligt svårt att fucka med.
Jag känner att vi med detta kanske kan vara färdiga med den här diskussionen.
Är det okej med alla er andra om vi går vidare nu?
