Det är födelsedagskalas i hemmet Backman–Shafti idag. Några dagar för tidigt, visst, men min son (och hans mor) har i likhet med det kungliga brittiska bröllopsparet planerat att dra ut på festligheterna under (åtminstone) dagarna sju. Det hela ska förstås firas med kusiner och farbröder och lekkamrater och grannar och diverse specialinbjudna före detta deltagare i Paradise Hotel, så som brukligt är, senare under veckan. Men ikväll kickstartar vi the awesomeness med baluns för den persiska släkten.
Och om ni undrar om det finns något som persisk släkt är mer förtjusta i när det gäller födelsedagskalas än kakor, så kan jag meddela att detta något är digitalkameror. Och om ni tror att jag överdriver så kan jag berätta att middagen på min frus och mitt persiska bröllop var tre och en halv timme försenad och att jag varken kunde stänga ihop käkarna ordentligt eller köra bil på motorvägen utan att kisa varje gång jag närmade mig en avfartsskylt på sex veckor efteråt.
Iranier är det enda folkslaget i världen som skulle kunna få en grupp japanska turister att tycka att nu får det väl ändå ta och räcka lite.
Så ikväll är jag alltså inte främst så mycket min sons pappa, som hans pressansvarige.
Jag ber att få återkomma med mer utförlig rapport efter tårta, presentöppning och presskonferens.