Det känns som om hela mitt liv har varit en enda stor stilmiss fram tills jag började klä mig i svart – då är det svårt att misslyckas. Men jag skulle säga att jag blivit mer och mer intresserad av stil för varje dag som gått i takt med att jag blivit lite mer offentlig. Då tänker man mer på hur man ser ut och blir också kanske lite mer ytlig. Min tjej brukar säga att hon har räddat min klädstil. Att jag klätt mig mycket bättre sen jag träffade henne ligger det väl någonting i – mycket av det jag har på mig kan härledas till henne.
En vanlig dag har jag typ svarta jeans och en svart t-shirt. På morgonen sitter jag oftast bara i ett par shorts och en t-shirt, som nu. Efter att jag har duschat så byter jag om till svarta jeans eller svarta linnebyxor, tillsammans med en svart t-shirt eller en svart hoodie.
Jag klär mig nästan alltid i svart, mest för att slippa tänka så mycket på färger och sånt. Jag är nog inte så bra på att kombinera dem så det är enklast att bara köra svart. Det handlar också om att slippa lägga ner för mycket energi på det. Jag har tänkt på det där med att ju fler val man gör under en dag, desto sämre blir besluten man fattar. Så jag försöker minimera valen – jag har mina svarta kläder klara redan kvällen innan så jag slipper börja dagen med att fundera på vad jag ska ha på mig.
Jag hade en period när jag köpte mycket NFL-tröjor som jag gick runt i hemma, men det har lugnat sig. Men något jag önskar att jag bar oftare är just färg. Jag har en del plagg från Nikben, det är typ de enda kläderna jag har som inte är svarta. På sommaren har jag nästan bara kläder därifrån. Jag vill liksom se ut som en person som bor vid Medelhavet, fast jag tyvärr ännu inte gör det. Vida byxor med mönster är jag också väldigt svag för – gröna eller blåa. Sen har jag några t-shirts från Acne och mina jeans brukar vara klassiska 501:or från Levi’s.
Om det är något jag vägrar ta på mig är det färgglada kostymer – det kan jag inte ta på mig. Jag tycker det är väldigt snyggt på andra, men det klär inte mig. Det beror nog på att jag är så jävla enkel. När jag var yngre kunde jag se en docka i ett skyltfönster och gå in i butiken och säga: ”Kan jag få allt den har på sig?” bara för att slippa tänka ut något själv.
Att handla kläder har aldrig varit något jag varit bra på. Jag tar det som bjuds – den enkla vägen ut. Jag är glad om det ser okej ut.
Om jag måste dela med mig av en stilförebild så är det männen i Sopranos – de klär sig väldigt väl. De där skrikiga, ofta svarta, kortärmade skjortorna och bowlingskjortorna – det finns något där. Men en sak jag verkligen gillade var när jag bodde i Chile och hade skoluniform – vit skjorta och slips varje dag. Alla andra hatade det, men jag älskade det.
Sen i mitt jobb som författare reflekterar jag faktiskt ganska ofta över kläder, särskilt i samband med research. Ska jag träffa en gängkriminell kille så kanske jag inte drar på mig kostym. Då blir det snarare svarta jeans och en hoodie – något diskret. Om jag i stället ska träffa en polis eller kulturministern i min roll inom min stiftelse så har jag andra kläder på mig. Jag anpassar mig beroende på vem jag träffar, då det faktiskt är ganska viktigt.
Jag observerar också alltid vad andra har på sig, det är superviktigt för att kunna skildra dem trovärdigt i mina böcker. Kläderna berättar mycket om en person – deras uppgift i livet, deras plats i berättelsen. Bland de kriminella jag träffar är det ofta dyra märkeskläder, men ganska diskreta. De vill inte sticka ut. De är ofta lite äldre också. De yngre kanske kör mer Gucci-kepsar och becknarväskor från Versace, men de äldre är lite mer restriktiva och konservativa i sin klädsel.
Artikeln publicerades ursprungligen hos King.
