Fru: Allvarligt talat nu. Jag rev mig på dina fötter inatt.
(Tystnad)
Fru: Jag sa att jag REV mig inatt. På dina FÖTTER!
Jag: Jaha. Om du tänker be mig att börja använda fotfil så kan du fan glömma det.
Fru: Fotfil? Du, ingen fotfil i världen kan hjälpa de där. Det är inte ens fötter längre. Det är hovar. Det är som att sova bredvid en elefant som har vandrat runt i en stenöken i hela sitt liv. Du behöver inte en fotfil. Du behöver en skomakare.
Jag: Jaha. Vad fan vill du att jag ska göra åt det då?
Fru: Vad du ska göra? Gå till en fotsalong och… jag vet inte vad man gör när man hyvlar ner klorna och skalar av sandpapperhuden på drakar… men DET!
Jag: Du menar som en pedikyr?
Fru: Ja!
Jag: Hahaha! Det kan du GLÖMMA!
(Tystnad)
Fru: (Pekar på mina fötter) Om du river mig med de där en gång till, och jag dödar dig i sömnen, så är jag rätt säker på att jag kan få domstolen att betrakta det som självförsvar.
(Viss eftertanke)
Jag: Nä. Du kan fan fortfarande glömma det.
Fru: Men snälla?
Jag: Aldrig i livet.
Fru: Jag betalar.
Jag: Glöm det.
Fru: Det kan vara min julklapp.
Jag: Inte en jävla chans.
(Tystnad)
Fru: Jag tror inte du vågar.
(Tystnad)
Jag: Helvete också.
