Men det är ju inte sant. Alla skrattar åt gubbkockarna. Och alla får skratta åt #vegorätt. Trots att de är tjejer.
Med det sagt blev jag till en början lite besviken och skamsen. För avsnitt två börjar så mycket mer rimligt! Kanske är det normaliseringsprocessen som gör det. Att jag är helt blind för vita hästar och matlagning utomhus. Men, typ, ja, det känns faktiskt som ett vanligt matlagningsprogram, fast veganskt.
De lagar en vegansk pasta bolognese med linser istället för kött och zucchini istället för pasta. Nyttigt. Gott. Rimligt. Ingen grönkål så långt ögat kan nå.
De dricker vin! Inte som förra gången – fermenterat kombuchate. Superrimligt!
Här nånstans började jag skämmas. Varför skulle jag ge mig på dessa två duktiga, peppiga, genomgoda tjejer? Säga att jag hellre såg hela planeten gå under än börja äta deras mat. Det var väl lite att ta i? Alltså verkligen att ta i. Men sen vände det. Gudskelov. Det vände.
De börjar fatshamea varandra. Inte för att de mölar i sig pommes eller choklad, utan för att den ena tar några pinjenötter. För folk som äter nyttigt är pinjenötter syndigt. Jag och gårdagens tre öl gråter inombords.
Sen kommer det mest spännande inslaget. Det där när de börjar älska skogen, lite, lite för mycket. Och ja, ni gissade rätt. Det är för att den har så mycket svamp.
Svampen verkar enligt vegorätt vara något av en helig graal för alla som inte äter kött. Jag menar, än så länge har jag aldrig känt behovet av att sitta en meter från en enorm svampgrill (inlånad från Per Morberg?), luta huvudet tillbaka och bara njuta av svampbrisen. Men vem vet. Den kanske kommer. Bara jag slipper göra det till tonerna av en skön kille i röd skjorta som spelar känsloaddad indieskönsång om att han inte är taskig mot tjejer. Det är allt jag begär.
Men gud vad bra, kära random gitarrkille. Eller vänta. Du gjorde precis något fel. Du är här. Och du har en väldigt konstig relation till paj.
… ehrm.
La grande finale. För det är klart man bör inta sig veganska skogsmåltid på ett dukat långbord i en glänta, klädd som två grekiska gudinnor. Alltså, jag skojar inte. Jag är helt för detta. Detta är beyond hippie. Det är beyond LOL. Det är, helt på riktigt, ljuvligt. Önskar livet såg ut såhär. Jag vill också!
Tråkigt nog ser det 99% av tiden mer ut såhär.
Borås. Alla dagar på året.
Kampen för ett normalt förhållande till vegetarisk mat fortsätter alltså. Kanske i avsnitt tre?
