Det har gått trettio år sedan det allra första Resident Evil kom till världen – vilket nu firas med den tongivande skräckseriens nionde kapitel. Att låta en serie pågå så länge kommer i regel inte utan toppar och dalar, men faktum är att just Resident Evil generellt sett levererat riktigt starka skräckupplevelser. De riktiga bottennappen saknas, möjligen med undantag för det spretiga och överdrivet actionbetonade Resident Evil 6.
Hur står sig då Resident Evil Requiem? Bär spelet stolt facklan vidare eller tappar man bollen?
En välkänd hjälte återvänder
I Resident Evil 2, ursprungligen släppt 1998, lär vi känna den unge polisen Leon S Kennedy. Första dagen på jobbet i den lilla staden Raccoon City överraskas han tyvärr av ett fullskaligt zombieutbrott och leds så småningom in i en mörk konspirationshistoria. Fullspäckad av illvilliga forskare, spioner och annat löst folk,
Resident Evil 2 anses av väldigt många fans vara den här spelseriens allra starkaste stund. Det är en helt rimlig åsikt. Därför var glädjen stor när Leon återvände som huvudperson i Resident Evil 4 – ett spel som injicerade nytt blod i franchisen. Tog serien från lite stel och metodisk till modern, snabbfotad och extremt ösig.
Återkomsten från actionträsket
Actionfokuset som i fyran var välbalanserat mot den renodlade skräcken slog över lite i femman och jättemycket i sexan. Balansen var satt ur spel och i Resident Evil 6 var allt som fanns kvar en renodlad actionfilms-pastisch. Aldrig någonsin rådde det ammunitionsbrist, att jämföra mot tidigare delar där man höll hårt i varje patron.
Därför kom den sjunde delen Biohazard som en väldigt positiv överraskning för oss fans. Så här genuint läskig, obehaglig och klaustrofobisk hade serien aldrig varit tidigare – vilket det nya förstapersonsperspektivet bidrog starkt till. Miljöerna och den spartanska belysningen är fantastiskt stämningsfulla
Två sorters skräck
I Requiem följer vi FBI-agenten Grace Ashford som skickas till ett övergivet hotell för att undersöka en serie mystiska mord. Här snubblar hon utan att spoila, på en komplott som får sägas ligga snäppet över hennes lönenivå.
När man spelar som Grace är det precis som i Biohazard ur förstapersonsvy. Det skapar en känsla av utsatthet, eftersom man ständigt behöver se sig om för att inte bli överrumplad av någonting odött. När man spelar som Grace märker att man lyssnar extra noga efter fotsteg eller ljudet av någonting som hasar sig fram och man är hela tiden på tårna. Partierna med Grace tillhör följaktligen de läskigaste i Requiem, Anspänningen är nästan konstant.
Det här balanseras av Leons comeback. Efter att ha överlevt ett oräkneligt antal zombiekatastrofer är det svårt att skapa en situation där han känns utsatt, så det har man i stort sett struntat i. Han är ungefär lika kompetent som han var i den otäcka spanska byn i Resident Evil 4, men en sorts tickande klocka har adderats i form av en starkt personlig motivation. En motivation som skymtat i trailers, men som jag ändå (snällt nog) avstår från att gå in på för mycket.
Den här uppdelningen mellan Grace och Leon fungerar inte bra. Den fungerar fantastiskt bra. De båda perspektiven skapar ingen upphackad, fragmenterad känsla utan kompletterar varandra väldigt effektivt. Historieberättandet är så mycket mer dynamiskt än vad det varit i någon tidigare del i den här serien.
Så står sig Switch 2-versionen
Inför den här recensionen valde jag att spela Switch 2-utgåvan – mest eftersom jag var nyfiken på hur Nintendos hybridkonsol klarar av ett splitternytt tredjepartsspel. Större delen av spelet har jag tagit mig igenom i dockat läge, men ett par timmar ville jag även lägga på att spela handhållet. Det här är dock ett spel som absolut bör spelas på en så stor skärm det bara är möjligt.
Min övergripande känsla var att spelet såg snyggt ut och flöt på bra, med några undantag. När ett större antal fiender rör sig på skärmen samtidigt som en molotov cocktail exploderar märks dippar i framerate. Det är förstås lite synd, men överlag märks det att den här generationens tredjepartsutvecklare har sett hur bra Switch 1 sålde och därför verkligen vill anstränga sig för att även mer krävande spel ska fungera bra.
Har man en Switch 2 är det härabsolut en fullt godkänd version som man inte kommer bli missnöjd med, men vill man se Requiem i dess fulla prakt bör man nog kika på någon av de andra versionerna.
Ett blandband av seriens höjdpunkter
Resident Evil Requiem är ett fantastiskt bra skräckspel. Det är en blandning av Resident Evil 2, 4 och Biohazard, vilket förstås är de absolut bästa inspirationskällor man kunnat ha. Detta är dessutom kryddat med en del förtjusande inslag som tagna ur det 30 år gamla första spelet. Ambitionen tycks ha varit att ge någonting till alla typer av Resident Evil-fans. Oavsett om man föredrar den krypande stämningen från seriens tidiga år, actionskräcken från fyran eller klaustrofobin från Biohazard.
Den perfekta kärleksförklaringen till Resident Evil. Alla versioner av Resident Evil.
