Hemmet är ett melankoliskt, välspelat drama om ensamhet, som också råkar vara en riktigt otäck skräckfilm.
Vi följer Joel som återvänder till sin uppväxtort för att hjälpa sin mamma Monika, som efter en stroke (och en kort stund som kliniskt död) blivit allt mindre tillförlitlig och nu behöver flytta in på ett äldreboende. Det verkar dock som att någonting kan ha följt med Monika från andra sidan.
Så här har jag aldrig sett Anki Lidén. Som Monika skiftar hon mellan klarhet, sorgsen förvirring och isande illvilja med små, fruktansvärt effektiva medel. Någonting tänds och släcks i hennes blick och vi vet aldrig var vi har henne.
Det som ankrar Hemmet och gör den relaterbar är relationen mellan huvudpersonerna – dels mor och son, men en lika viktig spelare är Gizem Erdogans Nina, Joels bästa barndomsvän som numera arbetar på äldreboendet. Gizem är såklart alltid toppen, men relationen mellan henne och Philip Oros (Joel) är jätteviktig för filmen. Den tillför mycket mänsklighet och en gnutta humor till en situation som även utan övernaturliga inslag är hemsk och svår att greppa.
Som skräckfilm är den utöver den mänskliga faktorn också väldigt tekniskt skickligt gjord. Den behåller sin täta stämning under hela speltiden med hjälp av snyggt foto, djärva musikval och inspelningsplatser som skapar en starkt klaustrofobisk känsla. Det känns inte som att befinna sig i en skräckis, utan på en verklig plats där fruktansvärda saker börjar hända.
En av de absolut mest fängslande svenska filmerna på väldigt länge.
Hemmet har svensk biopremiär den 29 oktober.
Läs även:
