Ikväll gör Hov1 sin allra sista spelning innan de äntligen slutar existera som grupp, efter tio års envis verksamhet. Innan detta uppbrott har de bestraffat mänskligheten med ännu ett album och vad ska man egentligen säga om det?
Egentligen ska man ju hålla mun om man inte kan säga något vänligt, men det var Hov1 som började genom att släppa det här albumet, så då får de ta det.
Det står i Apple Music att albumet är 27 minuter kort, men det måste vara något tekniskt fel för när jag lyssnar känns det inte som 27 minuter utan snarare som att vi tillbringar ett kortare fängelsestraff ihop, jag och den här tråkiga, slöa musiken. Det är släpigt, monotont och oengagerat från början till slut. Albumet bara mal på och pågår, låt efter låt.
Man skulle välvilligt kunna säga att albumet går i konstant vilopuls men tankarna vandrar snarare till en hjärtmätare som plötsligt bara visar ett rakt streck där det egentligen ska vara toppar och dalar.
När man lyssnar på det här albumet är det svårt att komma underfund med varför det gjorts. Det finns inte en enda låt som skvallrar om ett angeläget avsked.
Om det mänskliga känslospektrat är regnbågens alla färger så jobbar Hov1 på det här albumet bara med en riktigt specifik nyans av grå. Ni vet en sån nyans som man får i ansiktet när man varit krasslig någon vecka. Inte ätit ordentligt eller fått någon frisk luft. Inte så mycket en färg som ett tecken på lite sviktande hälsa.
Har jag glömt något? Hmm.. Jo! När jag lyssnar på Hov1:s sista album blir jag konstigt trött och lite torr i munnen. Och det får man ge dem, att den effekten har musik aldrig haft på mig innan. Det påminner om känslan jag får precis efter att jag varit och donerat blod.
