Det finns en myt som man hör från en del människor.
Det är att Stålmannen skulle vara en ointressant hjälte, eftersom han är så fysiskt kraftfull. Det är en myt de här människorna hört på internet och sedan fortsatt rapa upp vid väl valda tillfällen.
Det finns flera anledningar till att detta är direkt felaktigt. Stålmannens övermänsklighet är snarare vad som gör honom intressant – det kräver bara lite av den som skildrar honom. För att vi ska bry oss om mannen från Krypton måste man bara lyfta fram hans mänsklighet i högre grad än med andra superhjältar.
Förmedlar man att han är en empatisk person med ett starkt samvete blir han automatiskt intressant. Och det lyckas den här filmen med.
En stålman och hans stålhund
James Gunn regisserar den här nya filmen, enkelt nog döpt till Superman. Vi har tidigare sett honom ratta bland annat Guardians of the Galaxy-trilogin hos Marvel och The Suicide Squad hos DC. När han nu tar sig an superhjältarnas superhjälte är det alltså med ett för ändamålet passande CV. Gunn har en väldokumenterad förmåga att göra det extraordinära mänskligt.
Superman skiljer sig lite från tidigare tolkningar, framförallt eftersom det inte är en ursprungshistoria. När filmen börjar har Clark Kent varit Stålmannen ett tag och vi möter honom just som han förlorat sin första fight. Han räddas till sin hemliga bas av den gulliga, bångstyriga hunden Krypto.
Huvudkonflikten består sedan i en ganska avancerad komplott regisserad av ärkefienden Lex Luthor, starkt spelad av en extremt närvarande Nicolas Hoult. Ett centralt dilemma är i hur stor grad en person som Stålmannen ska involvera sig i globala konflikter. Vilket ansvar han har om han gör det, men också om han avstår.
Detta ganska verklighetsnära parti samsas alltså med ingredienser som en superhund som heter Krypto, men också en rad andra spektakulära, utomjordiska inslag. Det är inte rörigt eller svårt att följa, utan ger filmen en förhöjd, underhållande ton.
En fin kärlekshistoria
Det är roligt hur relationen mellan Clark Kent och Lois Lane får vara så central. Faktum är att en längre scen mellan de två tillhör filmens höjdpunkt och inte liknar något vi sett i någon tidigare Stålmannenfilm.
Vi får också se glimtar av Clarks enkla, lantliga bakgrund och det bjuds på en mängd olika scener där det framgår hur han alltid försöker göra det yttersta för att rädda såväl människor som djur (till exempel en ekorre) ur diverse otrevliga situationer.
Allt det här sammantaget bygger en karaktär som är en ganska vanlig person med ett gott hjärta. Och som kan flyga och är stark som en oxe, men det är inget han bett om. Bara egenskaper han försöker använda efter bästa förmåga.
David Corenswets tolkning av Superman känns personlig och egen, samtidigt som den är trogen hjältens rötter. Gladare än Henry Cavills version, mer eftertänksam än Christopher Reeves. Han hittar en ton som passar denna färgstarka, men samtidigt grundade film bra.
För övrigt är det här är en film som är sprängfull av intressanta, roliga bifigurer. Nathan Fillions Green Lantern, Edi Gathegis Mr Terrific och Isabela Merceds Hawkgirl förgyller varje scen de är med i, men även Skyler Gisondo som den nojige reportern Jimmy Olsen.
Trots den talangspäckade rollistan känns det här inte som en överlastad film, utan en första inblick i en värld vi förhoppningsvis får se mer av.
Superman är nämligen en spännande, rolig och fin film. En film värdig superhjältarnas superhjälte.
Läs även:
