Förra sommaren såg jag Jonas Lundqvist spela på en proppfull Mosebacke terass. Som förband klev en om möjligt ännu mer göteborgsk man upp, tillsammans med sitt band Stigberget. De bjöd på en sådan sorts förbandsinsats som rimligen lämnar huvudakten med massiv prestationsångest.
Sedan dess har Valter Nilsson erövrat fler och fler fans hjärtan, med singlar som Högsbo Riviera, Lukas, Dennis och Farsan och självklart Göteborg. De själfulla arbetarklasskildringarna med hjärtat utanpå har staplats på hög och snart har Valter fler hits än körkort. Och då har han enligt egen utsago väldigt många körkort.
Det här är inte ett album som poserar eller försöker vara coolt. Valter Nilsson skriver souligt ösiga låtar om sitt liv och människoöden runtomkring sig på ett så uppriktigt sätt att man inte riktigt vet hur man ska handskas med det. Finns det någon rättvisa i världen innebär den här musiken ingenting annat än ett monumentalt genombrott.
Inga anmärkningar. Ett helt perfekt album och det absolut mest göteborgska jag hört i hela mitt liv.
