Begreppet ”bucketlist” populariserades genom filmen The Bucket List från 2007 med Jack Nicholson och Morgan Freeman (på svenska hette den Nu eller aldrig). Filmen handlar om två äldre män som skriver en lista över allt de vill uppleva innan de dör. Tillsammans åker de på safari i Afrika, flyger över Nordpolen och besöker Taj Mahal i Indien.
”To kick the bucket” är en brittisk eufemism för att avlida. En bucketlist är alltså en lista med saker man vill göra innan man kastar in handduken för gott. Inte sällan har bucketlistorna kommit att handla om just resor. Att sätta upp mål och ha drömmar i livet är såklart bara positivt. Men risken är att reseupplevelsen blir ytlig om det handlar mer om att bocka av ”måsten” än att lära känna en plats. Problemet är också att det ofta är samma destinationer som brukar dyka upp på dessa listor. Vandra Inkaleden till Machu Picchu. Se Venedigs kanaler, Cinque Terre och Dubrovniks ringmur. Check! Ett fenomen som förstärks ytterligare i Instagram-turismens fotspår, där vissa resmål blivit virala. När folk står i kö för att ta identiska selfies framför en känd sevärdhet kan man börja undra hur originella våra bucketlist-drömmar är.
LÄS ÄVEN: 5 svenska resmål för dig som inte vill resa utomlands
Reaktionen mot bucketlist-trenden
Därför är det inte konstigt att vi ser en reaktion mot butcketlist-beteendet där begrepp som slow travel blir allt vanligare. Precis som när det gäller fenomen som slow food och slow fashion handlar det om att komma bort från konsumtionshetsen – i detta fall kring resor. Res långsamt, gärna med cykel, tåg eller till fots. Skippa multinationella kedjor och ät på lokalt ägda pensionat och restauranger. Undvik kända turistmål och stanna gärna längre på en plats i stället för att stressa runt. Syftet med slow travel är att få en mer autentisk och minnesvärd reseupplevelse i stället för att bara bocka av sevärdheter. Kvalitet i stället för kvantitet.
Låter det som flummigt hippienonsens? Det är sant att slow travel än så länge främst är ett privilegium för människor som har gott om tid, eller ett fritt jobb som går att ta med på resan. Random japan eller amerikan med en veckas semester per år lär nog skaka oförstående på huvudet. Men samtidigt tror jag att fler skulle må bra av att anamma vissa av dessa tankar, och låta resandet vara en fristad från stress och statusjakt. Jag vet i alla fall att jag inte orkar läsa ännu ett inlägg med titeln ”50 platser du måste se innan du dör”.
