Vi har alla smågrejer vi stör oss på här i livet, vissa av oss har fler grejer än andra.
Nu ska jag berätta om något som alltid har fått det att krypa i skinnet på mig. Det är en vana vissa människor har lagt sig till med på restauranger. Och när man pekar ut den här egenheten brukar den ofta blotta en ännu mer osympatisk sida.
Det visar verkligen vilken typ av restaurangbesökare man är i grunden. Kanske även vilken typ av människa.
Nu kommer det. Beteendet som behöver upphöra.
Ni måste för allt i världen sluta säga att ni ”tar” något från menyn.
”Jag tar ryggbiffen.”
Det gör du inte.
Vad är du för sorts ouppfostrad människa? En sorts märklig, förvirrad grottman? Du tar ingenting. Som en civiliserad individ ber du vänligt och artigt att få. Berättar vad du gärna skulle vilja beställa.
Testa själv att byta ut ditt ”Jag tar…” mot ett ”Jag skulle gärna vilja ha…”. Skillnaden i framtoning är monumental. Ansträngningen näst intill obefintlig. Skifta sedan till ett ”Kan jag be att få…” och ditt universum kommer explodera av denna överdos på artighet.
De mörka reaktionerna på en önskan om artighet
När jag lyfter detta har jag märkt att det ofta blottar en oerhört mörk sida hos en del människor. De tolkar detta som att de ska kräla i stoftet framför servitören och att de ska tacka för att de får spendera pengar på restaurangen.
Den synen på helt normal artighet är så sorglig.
Man är alltså så oerhört osäker i sig själv att man känner sig underlägsen när man plockar fram lite hyfs och vänlighet. Att man känner ett behov av att kräva sin rätt. Om man inte beter sig buffligt och pekar med hela handen så kollapsar hela ens väsen och man känner sig liten.
Du betalar för maten du äter, inte för rätten att friskriva dig från vanligt hyfs. Om det provocerar får du hemskt gärna stanna hemma i grottan och ta vad du vill där.
Läs även:
