I en tre mil lång stillastående bilkö på E4.
Min fru: (På ett sätt som lätt skulle kunna missförstås som sarkastiskt) Skönt att vi kom iväg så tidigt, älskling.
(Tystnad)
Min fru: (Pekar på kön framför oss med en entusiasm som inte känns helt uppriktig) Hiiimla tur att vi stressade, verkligen. Att vi höll din tidsplan, och så.
(Tystnad)
Min fru: (Ackompanjerat av ganska onödigt övertydliga luftcitationstecken med fingrarna) För man måste ju ha en ”tidsplan” när man ska åka någonstans. Även om man inte har några tider att passa. Det måste man ju.
(Tystnad)
Min fru: För om man inte har en tidsplan när man ska åka bil, då är det ju som att…hur var det du sa nu igen…(med en imitation av min röst där jag låter som en sydtysk tant med stämbandsinflammation) ”Spela basket utan att räkna poäng”, så var det va?
(Tystnad. Kön rör sig en och en halv meter. Kön stannar igen. Meddelande på skärmen på GPS:en beräknar resterande rutt till 655 kilometer.)
Min fru: (Nickar ivrigt) Tur att vi inte gjorde som jag sa, och bara tog det lugnt imorse. Då hade vi ju suttit och ätit frukost i lugn och ro nu…
(Trafikrapportens jingel hörs på radion)
Min fru: Åh! Trafikrapport! (Höjer volymen)
(Trafikrapport meddelar att kön på E4 kan stå still i ”timmar”, och uppmanar alla som ”kör hemifrån nu” att om möjligt ”välja en annan väg”)
Min fru: (Lutar sig tillbaka i stolen. Lägger armarna i kors. Betraktar mig intresserat) Så…älskling. Vad tror du att MacGyver hade gjort i den här situationen?
