När man passerat 30 och vill gå mycket på konsert händer det ibland att man får gå själv. Det är inte fullt så deppigt som det låter. Hellre att man går själv på ett band man älskar än att man får sällskap av någon som är lite halventusiastisk.
Senast gick jag själv på Kent när de återförenades i våras.
Ändå kändes det lite konstigt att lösa ut en enda biljett till Ronny och Ragges enorma arenaspelning på Avicii Arena. Lite mörkt på något sätt. Mörkare än att gå själv på Kent, den saken är klar. Kanske till och med mörkare än att gå på buffé själv. Och ni vet vad man säger. Om du stirrar in i mörkret/stjärtskåran stirrar mörkret/stjärtskåran till slut tillbaka.
Varför känns det då så mörkt att gå ensam på en Ronny och Ragge-konsert?
Jo, i stort sett alla på konserten är där för att uppleva någonting kul från sin barndom eller sina tonår. Alla är där i gäng och har roligt åt de skojiga låtarna. I en föränderlig värld är åtminstone Ronny och Ragge exakt samma lobotomerade raggare som de alltid varit. Det känns tryggt! Och de har ett taggat band med sig som ger de tramsiga låtarna en extra adrenalinspruta.
Och i en fin stund mot slutet av konserten uttrycker Peter Settman genuin glädje över att efter 30 år äntligen få stå på scen med Fredde Granberg igen. En glädje man såklart kunde ana redan när Fredde Granberg för flera år sedan var gäst i Så ska det låta, programlett av Settman, och Granberg brast ut i duons brakhit Rara söta Anna.
Som ni förstår bygger exakt allt med den här konserten på att ha kul tillsammans. Både när det kommer till publiken och artisterna på scen. Inklusive förbandet Markoolio som mellan hitsen berättar om alla roliga projekt han och Fredde Granberg haft tillsammans (Hem till Midgård-fansen där ute vet vad jag pratar om).
Alla andra spelningar jag gått på ”solo” har haft ett element av outsiderskap. Lite introvert musik som man snarare lyssnar på i sina hörlurar än på fest.
När jag går ensam på Ronny och Ragges konsert i Avicii Arena får man snarare ofrivilligt rollen som betraktare av andras vänskap och andras gemensamma minnen. Jag har nog ingen som jag delar Ronny och Ragge-relaterade minnen med. Men det verkar väldigt kul att ha det.
Och se där, det gick att göra en Ronny och Ragge-konsert lite melankolisk också.
