Sigge Eklund sitter i en bil i West Hollywood. Inuti honom gnager en känsla som kan placeras någonstans mellan bultande oro och bländvit skräck. Anledningen? Han vet ännu inte vad han ska prata om i veckans avsnitt av Alex och Sigges podcast.
– Det är sinnessjukt att vi varje vecka vill göra fem plus-avsnitt. Att vi inte en enda gång har kommit till inspelningen utan att ha förberett oss. Det säger något om kraven vi ställer på oss själva. Eller om rädslan för att misslyckas.
Det är onsdag när vi hörs på Zoom. Sämsta dagen för Sigge Eklund, eftersom det innebär deadline för veckans avsnitt. När vi lägger på om 2,5 timme så ska han stirra in i det vita arket på sin laptop – Eklunds inre tortyrkammare, designat av hans egna prestationskrav – och för 684:e gången försöka värka fram nytt fem plus-material.
– Den här återkommande rädslan varje vecka har jag funderat mycket på. Det är egentligen något jag borde prata med en terapeut om. Rädslan för att det ska bli ett dåligt avsnitt. Och känslan av att det skulle bli katastrof om det blir så.
Det har blivit allt mer Sisyfos-artat att rulla poddstenen uppför berget. Och världens krisartade tillstånd har inte hjälpt till.
– Jag tänker på Trump, Ukraina och nu Gaza. Det finns färre poddvänliga ämnen i nyhetsflödet. Och vi gör ju en underhållningsprodukt.
Bilen står utanför familjen Eklunds ”själlösa hyreslägenhet” där de bor sedan huset i Pacific Palisades – ett exklusivt bostadsområde i västra Los Angeles – brann ner till grunden i december. I 13 år har Eklund och Schulman gjort podden som är moderskeppet i duons respektive skrivande verksamheter. 687 avsnitt and counting. 700 timmar samtal. Ändå går rädslan för att misslyckas aldrig ur. Jag frågar vad det bottnar i.
– Det är någon djup grej från barndomen. Det var samma känsla som ledde till att jag fick 4,9 i slutbetyg på gymnasiet. Att världen skulle rasa samman om jag sumpade matteprovet. En svindelkänsla nästan, att livet skulle vara över då. Det präglade hela skolgången.
Eklund, 51, kliar sig i det gråstrimmiga skägget.
– Det är inte friskt. För det blir nästan en existentiell kris varje vecka. Att min värdelöshet ska avslöjas.
Hans omisskännliga röst – låg, mjuk, prövande – känns igen från podden. Enligt Poddindex lockar Alex och Sigges podcast stadigt omkring 190 000 unika lyssnare varje vecka. Lustigt nog delar parhästen Schulman samma pinande prestationsångest. I en intervju med Tidningen Vi 2022 svarade Alex så här på frågan: ”Hur ofta känner du: Jag vill aldrig mer göra ett poddavsnitt?”
”Varje onsdag klockan 14.30. Då har jag suttit en hel dag och inte kommit på vad jag ska prata om. Sen när ämnet kommer framåt kvällen – som det alltid gör – så känns det bra igen. Men uppförsbacken är nästan outhärdlig.”
Huruvida podden har ett slutdatum känns som en naturlig följdfråga. För hur länge kan duon rimligen stå ut med detta mentala Abu Ghraib om de inte ser målsnöret?
– Jag tror att det hade varit svårt att podda om det fanns ett slutdatum. Jag och Alex är lika på det sättet, vi tänker inte så mycket på framtiden och är dåliga på att planera. Det är nog också därför vi är så oekonomiska båda två.
När jag hänger kvar vid frågan om tidshorisonten – ett, fem, tio år? – väcks en lätt defensiv ton i hans röst.
– Det är som att fråga: Har ni några planer på att bli arbetslösa? Du menar att vi skulle skaffa ett annat jobb då? Jag har inga direkta andra inkomster heller. På det sättet är vi i samma situation som de flesta människor.
Det här med ”de flesta människor” går att invända mot. Åtminstone på ett ekonomiskt plan. 2022 uppskattade affärssajten Breakit att intäkterna från podcasten – denna moderna lägereldsritual för den urbana medelklassen – uppgår till omkring 15 miljoner kronor varje år. Jag frågar om det gör det svårare att sluta? Korn av försvarsställning igen.
– Det är inte så enkelt att vi poddar för pengarna. Som skribent har man ett behov av att folk tar del av det man skriver. Att kommunicera med många människor. Och jag skulle ha svårt att hitta samma publik i något annat forum. Det hade kanske varit annorlunda om jag publicerade en ny roman varje år.
Dagen innan vi Zoom-ses fotades Sigge Eklund för det här porträttet. Han är inte så bekväm framför kameran, säger han.
– Folk som är vana vid att vara bakom kameran brukar i regel ha svårt för att vara framför den. Det handlar nog om kontrollbehov.
Något som gjorde fotograferingen särskilt knepig är att bilderna togs i en ”typisk LA-miljö” (vid The Hummingbird Temple i Laurel Canyon och utanför The Beverly Hills Hotel). När vi hörs är det fortfarande ett par månader kvar tills familjen Eklund flyttar till New York. Men mentalt sitter han redan med en bagel på Bleecker Street.
– När huvudet redan är i New York känns det märkligt att vara här. Samtidigt har jag börjat uppskatta LA mer de senaste veckorna. Du känner igen det där kanske, när man är på väg att lämna någonting så ser man plötsligt allt i ett nytt ljus. Allt det fina.
Det av uppenbara skäl begränsade flyttlasset går i juli. Löser hans lillebror Fredrik Eklund, reality-tv-stjärna och mäklare i New York, en vindsvåning overlooking the Park som plåster på husbrandssåret nu? Sigge skrattar.
– Nej. Däremot har han anställda mäklare som kanske kan hjälpa oss att hitta en hyreslägenhet som vi sen betalar.
Beslutet om flytten har vuxit fram under lång tid. I branden gick inte bara huset upp i rök, utan även drömmen om Los Angeles. Han säger att han har känt sig ganska isolerad under åren i Kalifornien.
– Allt är så utspritt här. Ska man träffa en kompis på en restaurang så tar det en timme att köra dit. Att kunna göra som i Stockholm – knacka på hos en kompis i kvarteret, mötas spontant på en uteservering. Det ser jag fram emot.
I avsnitt 682 och 683 av Alex och Sigges podcast som publicerades i maj berättade Eklund i två dagbokssegment – inspirerade av Ulf Lundells mammutsvit Vardagar – att hans dotter haft ett två timmar långt vredesutbrott på honom över den kommande flytten. Han berättade att han ibland funderar över vad hans fru tycker om att leva med någon som ”alltid befinner sig i en bur”. Han berättade om sorgen efter husbranden. Han berättade att han på grund av sin blyghet aldrig vågat gå fram och prata med en enda främmande människa i hela sitt liv. Han berättade att han höll på att spricka i sömmarna. ”Det kändes som om jag kom nära dig, på ett sätt som jag sällan gör”, sa Alex. Visst har Sigge varit sårbar tidigare i podcasten. Talat ut om allt från sin kräkfobi till kampen med sin yngsta sons adhd. Men i de här avsnitten kändes han ändå ovanligt tunnhudad. Så, hur mår han?
– Jag håller inte med. Dagboksanteckningarna var ett grepp, säger han om det som jag uppfattade som en själslig koloskopi.
– Det kanske inte är så ofta, men någon gång i halvåret gör jag liknande segment. Jag känner mig inte mer naken när jag gör den typen av innehåll än när jag pratar om någonting annat.
Han drar fingrarna genom det korpsvarta håret.
– Om jag varje vecka skulle vara hudlös så skulle lyssnaren bli bedövad. Och därför inte särskilt mottaglig.
När han börjar pratar om poddens framgångsrecept tänker jag på några rader ur en intervju med Saturday Night Live-skaparen Lorne Michaels i en intervju med The New Yorker nyligen:
”Michaels compares the show to a Snickers bar: people expect a certain amount of peanuts, a certain amount of caramel, and a certain amount of chocolate.”
– Poddens framgång ligger just i variationen. Att vi blandar mediespaningar, musikanalyser, privata tankar, essäer, trams och tårar.
Husbranden har varit jobbigast för barnen, säger Sigge. Inte minst för dottern.
– För Belle är det en existentiell kris. Pacific Palisades var hennes trygga universum. Hon har svårt att acceptera att hela hennes kvarter är raderat. Jag har inte riktigt hunnit känna efter själv. För jag måste bära de andra familjemedlemmarnas mående. Det är så det är att vara förälder. Man får aldrig riktigt känna efter själv.
Det här ska inte förvandlas till en Filter-granskning av Sigges psyke. Men låt oss stanna kort vid hans mentala anatomi. Han säger nämligen att han aldrig har känt sig deprimerad, vilket får betraktas som ovanligt i en tid då just depression beskrivs som en folksjukdom.
– Jag är extremt tacksam för att jag har en biologi som har gjort att jag har sluppit stark ångest. Däremot bär jag som sagt på en prestationsbaserad oro, eller ett molande självtvivel. Men jag förstår att det är något annat.
Han rättar till de silvergrå hörlurarna.
– Det har hänt att min fru sagt efter att hon har lyssnat på ett avsnitt: ”Jag visste inte att du mådde så dåligt.” Och då får jag förklara att i det här segmentet så bygger jag ett rum av ångest. Sen nästa vecka så bygger jag ett humorrum. I själva verket mår jag nog varken så dåligt eller bra som det framstår.
Gäller det här i verkliga livet också? undrar jag. Alltså: är han alltid arkitekt över känslorna på det här sättet?
– Jag förlorar nästan aldrig kontrollen. Jag har samma problem när jag dricker, och har alltid känt en avundsjuka mot människor som kan försvinna in i en fylla. Dansa på borden och göra bort sig.
Roten till kontrollbehovet finns i barndomen.
– Mina föräldrar är starka individer. Dessutom så är jag storebror och blev förälder hyfsat tidigt. Det här har nog bidragit till att jag aldrig känt att jag har haft utrymme att vara svag. Men jag har tänkt på det ibland, att det hade varit skönt att kunna lägga sig ner i någons knä någon gång, och gråta ut.
Men i podden gråter du ibland, eller gjorde förr åtminstone?
– Det här låter kanske knäppt, men en teori är att de första fem–sju åren var jag liksom rörd över att ha hittat podden som uttryckssätt. Jag hade gett upp och tänkt att jag skulle leva livet under den mediala radarn. Tack vare podden gick jag från en relativt osynlig tillvaro till att ha 200 000 lyssnare. Jag tror att det bidrog till den känslomässiga hudlösheten. Det är få av poddgråten som har varit hundraprocentigt uppriktiga, i den meningen. Och med åldern har nog både jag och Alex blivit mindre sentimentala.
Bakgrunden till att vi hörs är att Sigge Eklunds pjäs Bolero har premiär på Intiman i Stockholm i oktober. Föreställningen beskrivs som ett kammarspel i två akter ”präglat av vansinne, sorg och humor”. Texten är en pastisch på Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt. I Bolero skildras Sigges skådespelande farföräldrar Bengt Eklund (Johan Ulveson) och Fylgia Zadig (Lena Endre). Två grandiosa personligheter som konfronteras i en äktenskaplig uppgörelse.
– Det är en text man bara skriver en gång i livet. Det är därför det har tagit så lång tid. För att det måste bli bra. För att det måste bli sant. Det ligger så nära, alltihop. Farmor och farfar var helt avgörande för min utveckling.
Manuset, som han har arbetat på i femton år, är det bästa som Sigge Eklund har skrivit, menar han själv.
– Och den text som jag är mest stolt över. Framför allt är jag stolt över att jag inte gav upp. Och aldrig lät det bli för argt eller sentimentalt.
Hans rosade Sommar i P1 från i fjol (som producerades av Alex) var hämtat ur delar av pjäsen. Programmet tog avstamp i farfar Bengt Eklunds inrökta rum i Gamla stan. I det där självcentrerade slukhålet – narcissismens 9/11 – förvandlades Sigge, 12 år, till ”lyssnaren”.
– Ingen annan i min släkt orkade lyssna på farfar när han berättade om sitt krig med Ingmar Bergman i sex timmar, eller skilsmässan från min farmor. Eller när min farmor berättade hur mycket farfars drickande hade förstört för henne. Men jag tyckte att det var oerhört spännande.
Bolero är även inspirerad av Lars Norén. Sigges litterära husgud.
– Mitt eget skrivande föddes tack vare Norén och att jag gick så mycket på teater på 90-talet. Jag fattade inte då varför jag var så besatt av berättelser om till synes helt vanliga familjer som gick sönder.
– Senare förstod jag att det var ett sätt att bearbeta uppväxten. Allt som inte förlöstes. Mina föräldrars skilsmässa när jag var 14. Och att min farfar och farmor aldrig fick någon uppgörelse, utan i stället lät hatet gro på avstånd. Men nu kan jag ge dem det.
Klas Eklund har inte velat prata så mycket om sina föräldrar, säger Sigge.
– För honom är det förknippat med smärta på ett annat sätt. Jag träffade dem på ålderns höst, medan han växte upp i det.
Kommer han att se föreställningen?
– Det tror jag. Men jag känner mig lite orolig kring hur det kommer att kännas för honom. Förhoppningsvis kommer han att uppskatta att hans föräldrar väcks till liv.
Till skillnad från exempelvis Filip Hammar, Fredrik Wikingsson och Alex Schulman så har Sigge inte gjort innehåll av sina föräldrar i samma utsträckning. Med ett lysande undantag. Bakgrunden till att Sigge så sällan pratar om sin pappa i podden är att han tycker att han fått ”stå ut med tillräckligt”. Eklund slog igenom 2005 med Det är 1988 och har precis börjat snöa. Den självbiografiska romanen, som var en anklagelseakt mot chefsekonomen och Palmerådgivaren Klas Eklund, väckte stor uppmärksamhet. Även hans mamma, Jannike Wenke, är ytterst sällan omnämnd i podden.
– Hon är väldigt privat av sig och har ett annat förhållande till offentligheten. För mig har det varit renande och terapeutiskt att prata om privata grejer i poddar och böcker, medan hon känner det motsatta. Hon är väl mer normal på det sättet.
I mitten av 1990-talet grundade Sigge Eklund internetbyrån Hyperlog (tillsammans med Thorsten Flincks tvillingbror Richard) och Bloggportalen. Dubbades till underbarn och den svenska bloggvärldens stamfader. Han blev senare webbstrateg på Bonnierförlagen och medgrundare till bokförlaget Vulkan. Sedan dess har han gjort tv med Filip och Fredrik. Skrivit nio böcker. Spelat in 700 poddavsnitt. Men han har hela tiden – i själva verket – drömt om att göra någonting annat.
– Det är jävligt konstigt att det blev så fel.
Tur att du var hyfsad på allt det andra då?
– Eller otur. Annars hade jag kanske tvingats att fokusera på bild.
Hela livet har varit en enda lång väntan på att få göra film, säger han.
– De första 25 åren av mitt liv så ägnade jag mig uteslutande åt bild. Fotograferade, ritade, målade. Och jag är fortfarande mycket mer intresserad av bild än ord.
På 90-talet sökte han till regilinjen på Dramatiska institutet i Stockholm två gånger utan att komma in. I fjol fyllde han 50. Någon åldersångest har han inte, men betonar att om han inte hade fått regissera sin första långfilm – Netflixdramat En del av dig (2024) efter ett manus av Michaela Hamilton – så hade det varit betydligt svårare att gå in i andra akten.
– Jag kan inte nog understryka hur frustrerande det har varit att inte få jobba med film. Jag har skrivit flera filmmanus som har varit nära produktion men som inte har fått finansiering. Det är inte kul. Det var ju en av de huvudsakliga anledningarna till att vi flyttade till Los Angeles.
Han har inte gett upp hoppet om att något av hans filmmanus ska nå vita duken.
– Jag har två manus som jag fortfarande hoppas kan bli förverkligade. Jag kommer fortsätta försöka göra film tills jag dör.
Sigge Eklund och hans fru Malin Eklund träffades i Göteborg 2001. Relationen har överlevt ett kvarts sekel. Ett halvdussin flyttar. Tre barn.
– En anledning är att våra olika neuroser passar bra ihop. Vi har haft tur på det sättet.
Han ser det inte som att han och Malin har varit ihop i 24 år.
– Känslan är att det förhållande som vi har nu har pågått i tre år. Sen hade vi ett annat under pandemin. Ett förhållande i New York. Ett i Stockholm. Och så vidare. Det känns som om jag har varit ihop med sju olika Malin genom åren. Och hon med sju olika Sigge.
– Vi är båda verbala, pratar mycket. Det gör att det aldrig hinner gro någon dålig stämning eller uppdämd frustration, eftersom allt dras upp till ytan hela tiden. Det har nog varit en räddning.
Vad kommer era barn att behandla i sina ”Det är 1988”-uppgörelser?
– Att vi har flyttat runt så mycket. Att vi gjorde dem rotlösa. Men förhoppningsvis kommer de att se det i ett annat ljus när de blir äldre.
Sigge måste lägga på. Han har en podd att förbereda. Om fyra timmar ska han höras med Alex. Låt waterboardingen börja.
– Ja – det är för jävligt. Under hela vårt samtal i dag så har jag haft en röst inifrån som viskar: Vad ska du prata om i podden då?
Några veckor efter Zoom-samtalet, en lördagseftermiddag i mitten av juni, ses vi på T-Centralen i Stockholm. Hela familjen Eklund tumlar ut ur tågvagnen från Göteborg. Solglasögon, rullväskor. I går såg de sommarens sista Håkan Hellström-gig på Ullevi tillsammans.
– Håkan är väl bäst i världen live, bättre än Springsteen, recenserar Sigge när vi satt oss på en bistro i stationshallen och beställt var sin Mariestad.
Att uppleva konserten tillsammans med sina tre barn gjorde det extra starkt, säger han.
– De har ju växt upp med låtarna. Och att hela familjen fick förenas i det där ruset, det var speciellt.
Det av allt att döma ”ge mig arsenik”-doftande dygnet i Göteborg tillbringade Sigge även med Fredrik Wikingsson, Christopher Garplind och Mauri Hermundsson. Sigge lärde känna Håkan 2008, via Filip och Fredrik.
– Det var många som slet i honom i går på efterfesten förstås, men vi pratade väl tio minuter i alla fall.
Hur påpassad är du själv i ett sådant sammanhang?
– Det blir lite chockartat när folk kommer fram, eftersom det aldrig händer i USA. Men det är bara kul. Det var annorlunda för Mauri. Minst sagt. Det var det sjukaste jag har sett. Han kunde inte gå en meter utan att bli stannad.
Sigge har svartblank skinnjacka, truckerkeps. Något simmigt och dagen efterglittrigt i blicken, som om han fortfarande nynnar på konsertens sista refräng. Han lägger en dosa Göteborgs rapé på bordet mellan oss. Tar en klunk av ölen och gäspar.
Är din, Fredrik Wikingssons och Håkan Hellströms Bob Dylan-tråd still going strong?
– Ja, och det säger väl något om Dylans kraft, hans funktion som projektionsyta. Det är sjukt egentligen att man efter alla dessa år fortsätter ha teorier. Fortsätter skicka intervjuklipp från 1979 och frågar sina kompisar: ”Vad tror ni att han menar här?”
Du pratade sist vi hördes om rädslan för att din värdelöshet ska avslöjas. Jag tänkte lite mer på det sen, var det kommer ifrån?
– Jag vill förtydliga att jag inte tycker att jag är värdelös. Men varje onsdag så tänker jag det. Och att det är det som jag hatar. Det bottnar antingen i att det är medfött. Att jag och hela min högpresterande släkt föddes med ett hål i bröstet. Den andra teorin är att jag under uppväxten kände mig så kritiserad av min pappa. Och att det i sin tur har skapat en oproportionerlig rädsla för att misslyckas.
2020 publicerade Sigge Eklund boken Livets små njutningar. 46 korta livsstilsessäer om att, exempelvis, somna med hunden eller dricka en sockrig milkshake. Boken fotknölssågades av flera kritiker. Vad händer inuti honom då?
– När vissa kritiker avfärdade ”Livets små njutningar” som en rapport från ett överklassliv så rörde det mig inte i ryggen, eftersom jag inte höll med. Det är värre när jag vet om att jag har gjort ett dåligt poddavsnitt och någon säger det.
Och hur förhåller han sig till beröm? Det finns ett par exempel på erkännande som har fått fäste i honom. Ena gången var på en gemensam middag med Ruben Östlund och Roy Andersson. När den senare fnös åt ”podcastfjanteriet” så brandtalsförklarade Ruben: att göra det som Alex och Sigge gör varje vecka är lika imponerande som att snickra ihop en långfilm.
– Ett annat tillfälle då jag blev glad var när jag på omvägar fick höra att Tomas Alfredson hade tipsat om podden på sitt bostadsrättsföreningsmöte.
Vad tackar du nej till?
– Bra fråga. Masked singer … men det är jag ju inte ensam om. Över huvud taget tackar jag oftast nej till tv-förfrågningar. Det är en stor sorg i mitt liv att jag har scenskräck. Att jag aldrig riktigt kan vara mig själv på scen eller i tv. I podden känner jag mig 100 procent trygg. Men på tv blir jag någon annan. Jag kan inte förklara varför det är så.
Vad tror du dina barn uppskattar mest hos dig?
– Jag är ganska bra på att göra vardagen festlig. På en regnig måndag kväll, när alla sitter hemma och har tråkigt, så kan jag plötsligt föreslå att vi ska gå på bio eller äta middag på Chateau Marmont.
– Tyvärr är det nog så att min bästa sida är intimt förknippad med min sämsta. Det finns en oförutsägbarhet och rörighet i det där, samtidigt, som kan upplevas som jobbig.
Jag upplever att ni skrattar mer i podden nuförtiden, inte minst du?
– I början var Alex mer av en rival. Nu känns han mer som en bror, vilket gör att jag kan vara mer avslappnad. Det är en skön känsla. Det är deppigt att tänka att vi konkurrerade så mycket de första åren.
I tidningen Café fick du en gång frågan: ”Vad är ditt favoritgift?” Du svarade: ”MDMA.” Var det ett skämt?
– Det är synd att det fortfarande är så laddat med droger i Sverige. För det hade varit spännande att göra en fyratimmarspodd om mina erfarenheter av droger, och prata helt öppet om det. Men det går tyvärr inte. Det är inte värt risken.
Går du i terapi?
– Inte nu. Men jag gjorde det under en period, fram till 2020.
Vad handlade det om?
– Om lögner – att jag småljög för min fru flera gånger om dagen. Det var inga grova saker, men eftersom jag hade blivit ertappad några gånger så kände jag att nu får det vara slut med det här. I terapin förstod jag att om man har vuxit upp med en kritisk förälder och ofta känner sig anklagad så ljuger man för att komma undan.
Ny gäspning. Nytt snusbyte.
– Jag arbetar på ett filmmanus nu som handlar om just lögner, faktiskt. Om en familj som ljuger för varandra hela tiden. Det hade varit jäkligt kul om jag kunde naila det.
Fotograf: Daniel Sahlberg
Hår och makeup: Harper/Exclusive Artists
Styling: Ed O’Connell
Produktion: Roxanna Sternerud
PA: Hernan Cortes
Artikeln publicerades ursprungligen hos Cafés syskonsajt King.
