Magda Gad

Jag känner mig maktlös varje dag i Liberia. Jag träffar ebolaarbetare som inte får lön trots att miljarder flödar in i landet. Jag träffar sjuka som dör för att de inte får vård. Jag träffar barn som svälter. Jag känner maktlöshet och jag känner mig arg och jag får kämpa för att hålla hoppet uppe. … Continued

– UN? United Nations? Nej, nej! United Nonsens! En man från UNMIL, FN-styrkan i Liberia, ligger på rygg vid poolen. Han är brun som en pepparkaka och klädd i Speedos. Med leende ögon, som för länge sedan gett upp annat än att charma damer, berättar han om hur hans land byggt polisstationer i Liberia. Polisstationer … Continued

Jag frågar aldrig Dennis hur många han har dödat. Jag tittar på hans händer. Handflatorna är hårda som om de gnidits mot stål. Jag tittar på hans händer och undrar hur många han har dödat. Men jag frågar aldrig. Jag vet att det är många. * * * Ändå undrar jag. Hur många hinner man döda … Continued

Det går inte bra. Det går inte bra för Bendu. Hon möter döden, ensam på ett betonggolv bakom en trädörr. * * * Utanför dörren har många olika team kommit och frågat hur det är med Bendu. Smittspårare, utredare, ambulansförare. Alla dessa jobbar med ebola. Ingen av dessa kan göra något för Bendu. Bendu har … Continued

85-åriga Bendu Davies ligger på rygg på betonggolvet. Andhämtningen sjunger på sista versen. Orden fastnar när hon försöker få ut dem. Hon vrider sig några centimeter hit och dit och flämtar av smärta. Vänstra armen är uppsvullen, vänster öga ser ut som en vattenballong, kinderna hänger tunga. Utanför trädörren pickar en höna i leran, obekymrad … Continued

Så, vad gör den svenska insatsen i Liberia? Det undrar jag också. * * * Jag mejlade innan jag åkte hit till MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, som är på plats här i Liberia med sjukvårdspersonal och logistiker, och berättade att jag ville granska deras verksamhet. Det tog flera veckor innan jag fick svar … Continued

När jag viker av från Center Street och går in i gränden som leder till Aarons knarkarkvart blir min hud för liten. Jag klämmer mig fram mellan den korrugerade plåten och känner hur min hud inte längre passar kroppen. Den vrider på sig för att täcka mina lemmar, hårstråna flyttar om sig för att få … Continued

Vi kan kalla henne Ellen. När Ellen kommer till sitt jobb på polisstationen i Monrovia en morgon hittar hon en blodig kvinna på golvet. Kvinnan har blivit huggen över hela kroppen och i ansiktet med machetes. Det röda köttet gapar och det varma rinner ur henne. – Ingen hade hjälpt henne, de hade bara låtit … Continued

Första gången jag träffade Gloria ville hon dö. Hon hade förlorat sin mamma, pappa, mormor och fem syskon i ebola – allt på två veckor. Hon hade varit sjuk själv också men överlevt. Ingen kompis ville komma och leka med henne. Jag hittade henne i ett skjul och hon sa om och om igen att … Continued

Expat av europeiskt ursprung lutar sig fram mot mig över en pizza och säger: – Alla här är dumma i huvudet, det vet du va. Lokalbefolkningen, alltså. Man tror att man ska gå upp en dag och sluta förvånas, men det gör man inte. Jag förvånas här varje, varje dag. Jag, med intresserad min: – … Continued

Marielle, 5, har ingen familj. Hon blev föräldralös när hon var 2. Hennes föräldrar dog inte i ebola. Ingen journalist har frågat efter Marielle. Hon passar inte in i nyhetsartiklarnas vinklingar från ebolans Liberia. Hennes föräldrar dog inte i ebola. En bild på Marielle passar inte in i katastrofens ansikte. Hon är ingen kampanjflicka. Hon … Continued

Det är mitt på dagen. Utanför dörren trängs mopeder, rött damm, tultande hundvalpar, gatuförsäljare och flickor som flätar varandras hår. Innanför dörren är det mörkt. I fyra sängar ligger fyra pojkar. De är mellan fem och åtta år. Deras ögon möter inte mina. En stirrar i madrassen, en stirrar rakt ut, en stirrar i taket. … Continued