Middag hos god vän, vars flickvän vi träffar för första gången.
Jag: De här små mackorna var sjukt goda!
Flickvän: (Ser tveksam ut) Du menar…snittarna?
Jag: Sjukt goda!
Flickvän: (Ler, nickar) Ja…ät inte för många bara. Vi ska äta middag också.
Min fru: Hahaha!
(Tystnad. Flickvän tittar osäkert på min fru, tittar osäkert på mig)
Flickvän: Ja…du vet. Jag bara tänker så att du inte förstör aptiten och äter dig mätt på snittar…
Min fru: HAHAHAHAHAHAHAHAHA!
(Längre tystnad)
Min fru: (Harklar sig) Förlåt. Jag trodde att det var ett skämt.
Flickvän: Har jag…missat något?
God vän: (Till sin flickvän) Äh, du förstår, Fredrik kan äta rätt mycket mat…bara.
Min fru: (Tittar på mig, tittar på bordet där det brukade ligga snittar, tittar på god väns flickvän) Att ge Fredrik snittar är lite som att kasta munkar ner i en vulkan, kan man säga.
Jag: (Lite kränkt) Du! Jag tar fan illa upp av det där!
Min fru: (Tittar på mig, skakar trött på huvudet, pekar på bordet där snittarna brukade ligga) Hur många såna snittar åt du?
(Viss paus för eftertänksamhet. Och visst räknande på fingrarna.)
Jag: Jag sa inte att du hade f-e-l.
