Igår kväll drabbades jag av något som man inte skulle önska sin värsta fiende – totalt strömavbrott. Så här klarade jag mig igenom katastrofen.
Jag befann mig mitt på Södermalm och avnjöt en middag i goda vänners lag. Själv valde jag en större silltallrik, eftersom Restaurang Pelikan är väldigt bra på just sillen. Mina vänner Sebastian och Helena valde köttbullarna och verkade även de nöjda med maten. Vi hade just beställt in lite mer öl, det skrattades, skojades.
Den goda, uppsluppna stämningen skiftade plötsligt till fullskalig panik när strömmen gick och det blev helt mörkt i hela lokalen. Sebastian gallskrek rakt ut och välte stolen när han i panik rusade ut ur restaurangen och ut på gatan.
Mina första reaktioner var naturligtvis rädsla och oro. Hur skulle vi egentligen klara det här? Sedan lade jag märke till hur en mängd stearinljus var tända i hela matsalen. Det var inte alls så nedsläckt här inne som jag först befarat.
Ute på gatan var det annorlunda – totalt beckmörker. Det fick mig att tänka. Om jag som befann mig inne i en delvis upplyst restaurangmiljö med ett stort glas starköl kände mig orolig och rädd över detta plötsliga strömavbrott – hur kände egentligen de stackarna ute på gatan?
Jag undrade också hur Sebastian tänkt när han rusade ut. Antagligen hade han inte tänkt alls, utan bara agerat på ren impuls. Helena föreslog att vi skulle lämna restaurangen och leta upp honom, men jag avfärdade förslaget innan hon hann avsluta meningen. Alldeles för stor risk. Helena nickade.
Tiden gick. Vi beställde in mer öl. Självklart hände det att tankarna vandrade till Sebastians öde. Vad hade egentligen hänt honom? Jag slog snabbt undan de funderingarna, det fanns ingenting jag kunde göra.
Efter vad som kändes som fyra timmar, men som jag i efterhand förstått bara var tre kom äntligen strömmen tillbaka. Människor skrek och jublade av glädje över att äntligen ha fått sina liv tillbaka och jag förstod dem. Gud vet att jag förstod dem.
Det var inte utan en viss stolthet som jag och Helena promenerade hem i natten och skildes åt vid Gullmarsplan. Människor runtom i landet pratar om att vi som bor i Stockholm är av klenare virke än folk på landsbygden, men titta på oss nu. Vi hade drabbats för det värsta tänkbara en människa kan utsättas för, men vi hade klarat oss.
Eller inte Sebastian tyvärr, mörkret tog honom verkar det som. Men hade han haft is i magen kunde det ha slutat annorlunda.
