Det börjar som en vanlig lunch på ett ställe på Söder vars namn består av en gata och ett nummer. Mitt sällskap är yngre än jag, jobbar i en annan bransch, har lite mer skägg, kortare hår och fler tatueringar (det sista ett understatement, i jämförelse med att det finns lite vatten i Atlanten).
Bredvid oss sätter sig två män, en konstnär och en nattklubbschef/proffshipster/entreprenör. Konstnären frågar vem jag är. Han lyssnar med funderarveck i pannan och snurrar på ringarna. Sedan lägger han händerna på bardisken, böjer sig framåt och tittar först på mitt sällskap och sedan på mig. Och så säger han:
– Utifrån vad du just har berättat, om vad du gör och hur gammal du är, så undrar jag bara en sak: Hur fan känner du den här snubben?
Bakom oss drar kockarna sina långa filéknivar genom smala rödspättor. I grillen snurrar en hel gris ovanför en kyckling. Bortsett från servitrisernas snack ovanför ölpumparna en bit bort är det tyst.
– Ja, ni har ju inte legat med varandra i alla fall … så hur känner ni varandra?
Jag säger lugnt:
– Vi har en intellektuell samtalsklubb.
* * *
Om denna klubb nu fanns så skulle den gilla, och gilla att prata om:
- Slavoj Zizek och hans tics
- De rumänska tiggarnas stolthet och totala överlägsenhet i en kommande kamp om överlevnad (”Hey man, jag behöver få tillbaks den där tjugan nu!”)
- Filmer och hur Al Pacino gick från att, i Gudfadern I, vara en rätt lågmäld kille till att bli en rabiespsykopat och vad Coppola hade att säga om det
Den skulle också ogilla, och gilla att prata om:
- Järnrörs-babbe-hora-ligans långsiktiga plan för att ta över landet och exakt när vi behöver sälja och dra för att inte bli satta i arbetsläger i Dalarna
- Majoritetens tystnad som ger minoriteten makt (”Det farliga är inte de onda människornas ondska, utan de goda människornas tystnad.”)
- Vår ”jag vill ha det jag vill ha och jag vill klicka på det nu”-kultur och ”finns det inte i min app så finns det inte”-mentalitet
* * *
Men dagens bästa var något annat. Det var när jag började prata om den solidaritet som finns i många u-länder och mitt sällskap avbryter mig och säger:
– Ja, för att de inte har råd med annat. De överlever inte utan solidaritet.
Och så nickar han in den:
– Här har vi lärt oss att solidaritet är ett oskönt ställe på Stureplan som man inte vill gå till.
