Det kan inte sägas ha varit en vanlig rockkonsert. 1974 hade glamrocken passerat zenit, men längs M6-motorvägen kuskade band som Slade, Sweet och Mud i skytteltrafik runt Storbritannien iförda trollkarlshattar, kroppstrumpor i sammet, glittrande blixtar och nedhasade tomtestövlar.
När Bryan Ferry skulle göra sin solodebut på Royal Albert Hall samma år uppstod därför en förvirrande syn. På det blanka golvet stod glamrockens kanske hetaste sångare i lackskor, smoking och ett blygt leende. Framför scenen trängdes tonåringar i vit smoking, nejlika i kavajslaget och gördel. Bryan Ferry var rockhistoriens slutgiltiga dandy, med ständigt rufsig lugg, en smal cigarett och slarvigt knuten slips. Och kanske framför allt: iklädd smoking.
– En kostym ger dig en typ av rustning. En målmedvetenhet, sammanfattade han det senare som.
Det är svårt att föreställa sig vad lokalbefolkningen tyckte om Bryan Ferry som tioåring. Under mitten av 50-talet promenerade en tunn pojke omkring med näsan i något av de musikmagasin han hade inhandlat efter sina brevbärarrundor. Redan innan han hade fyllt tvåsiffrigt hade han blivit besatt av Charlie Parker och Billie Holiday. Några år senare åkte han som tonåring varje lördag in till den närmaste storstaden Newcastle där han arbetade hos en skräddare. Kanske föreställer man sig en brådmogen överklasspojke som tidigt skaffat sig kosmopolitiska vanor, men Bryan Ferrys uppväxt var mer komplicerad än så.
Han föddes som ensambarn i en arbetarklassfamilj i den fattiga gruvstaden Washington i Durham, nordöstra England, strax efter andra världskrigets slut. Hemmet hade utedass och ett badkar i plåt. Hans pappa arbetade på en farm men såg också till så kallade gruvponnys, de hästar som arbetade nere i de mörka kolgruvorna.
Själv menar Bryan att hans barndom inte var svårare än någon annans.
– Vi hade ingen bil eller telefon eller kylskåp. Vi bodde i ett radhus och jag gick i den lokala skolan. Jag jobbade på alla skollov för att tjäna pengar. Vi kände oss alltid fattiga, antar jag, men jag saknade aldrig något. Jag behövde bara arbeta för det jag ville köpa.
Den unge Ferry började plugga konst på Newcastle University, bland annat under den brittiske konstnären Richard Hamilton, känd för bland annat det första popkonstverket och omslaget till Beatles vita album. Under början av 70-talet bildade Bryan Ferry Roxy Music, som blev stilbildande i flera bemärkelser. Bandets nerviga glamrock skulle komma att inspirera den efterföljande punkvågen samtidigt som användandet av elektronik, saxofon och oboe gav gruppen ett oefterhärmligt sound. Bandet beskrevs ofta som ”art rock”, inte bara på grund av Bryan Ferrys bakgrund. Bandets andra konstskoleelev var en lika långhårig som skallig man vid namn Brian Peter George St John le Baptiste de la Salle Eno, mer känd som Brian Eno.
Konstskolorna var under 60- och 70-talet den största producenten av brittiska rockstjärnor. Till skillnad från i dag så fångade skolorna upp elever som saknade antingen betygen eller ekonomin för att studera på högre nivå. Med studielån och fri undervisning lät man eleverna koncentrera sig på sin konst. Bland dem som ägnade studieåren åt att förvandla sig själv till rockstjärnor hittas, bland många andra, namn som David Bowie, Keith Richards, Ray Davies, Christine McVie, Eric Clapton, Ronnie Wood och Pete Townsend.
– På konstskolan förstod jag att stil är en form av konst i sig själv – hur du rör dig genom världen, berättade Bryan Ferry senare i en intervju.
Utbildningen betalade sig själv för Roxy Music. Bandets skivomslag hade troligtvis lika stor påverkan på skivförsäljningen som deras hitsinglar. De rörde sig någonstans mellan påkostat modejobb och mjukporr, med ett disigt, ironiskt sken över linsen. Bandets mon-däna uttryck är lätt att ta för givet nu, men var vid tiden banbrytande och, möjligen, provocerande. Samtidigt som bandet släppte albumet For Your Pleasure – där Bryan Ferry lutar sig mot en Cadillac, samtidigt som supermodellen Amanda Lear går omkring med en panter i koppel – präglades Storbritannien av strömavbrott och tredagarsveckor. Bryan Ferry fungerade som bandets art director, och placerade sin personliga stylist på skivomslagets tacklista.
Antony Price fungerade nämligen som en extra medlem i bandet. Han gjorde sig ett namn genom Mick Jaggers byxor till Rolling Stones USA-turné 1969, stylade omslaget till Lou Reeds Transformer men kanske framför allt fungerade han som Roxy Musics estetiska chef, där han både klädde bandet och fotomodellerna på deras omslag. Han draperade resten av bandet i space age-uniformer, leopardmönstrade skjortor och sammetskostymer och sydde upp elfenbensfärgade smoking-kavajer åt Bryan Ferry.
– Vi tänkte som en person efter ett tag. Han var helt och hållet inne på mode. Han började i utkanten av modevärlden, men snart gick han på alla visningar och förstod modets språk fullt ut. Han förstod det bättre än vad jag gjorde, berättade Antony Price för Another Man 2018.
Även om stil och musik ständigt går hand i hand så är det frågan om någon musiker är så förknippad med sin stil som Bryan Ferry – det är nästan omöjligt att tänka sig någon vara ett fan av hans musik men ogilla hans luftiga gabardinbyxor. Den brittiske inredningsdesignern Nicky Haslam sa vid ett tillfälle att Bryan Ferry är den enda rockstjärna han känner till som hellre möblerar om ett hotellrum än förstör det. Efter hand kom också Bryan Ferry att låta musiken följa samma fjäderlätta och silkeslena form som bandets omslag: när bandets sista album Avalon släpptes lät det som en skräddarsydd kavaj.
I takt med bandets framgångar var det också som om skivomslagen kom till liv. Bryan Ferry blev ihop med supermodellen Jerry Hall efter att hon varit på omslaget till albumet Siren från 1975, innan hon lämnade honom för Mick Jagger ett par år senare. Han gifte sig med societetskvinnan Lucy Helmore, som också kom att hamna på omslaget till Roxy Musics sista album. Brittisk press började referera till honom som ”Byron Ferrari”.
Hans karriär efter Roxy Music har präglats av smakfulla coveralbum, modelljobb och en stillsam tillvaro på den brittiska landsbygden. I takt med att han kommit upp sig i smöret blev hans stil ännu vildare: han syntes iförd mexikansk bolerojacka med en cigarett mellan fingrarna, spelande tennis i vita shorts så korta att de påminner om underkläder eller i en kostym buren tillsammans med gräddvita balettskor. Bildgooglar man Ferry dröjer det inte länge innan man hittar vad som är en sorts sista överkurs i herrstil: bylsig westernskjorta buren med slips, instoppad i ett par skinnbyxor på scenen 1977.
En sorts stilmässig cirkelslutning infann sig då Ferry, som modellerat sin offentliga persona på F. Scott Fitzgeralds romaner, kontaktades av den sockrige regissören Baz Luhrmann för uppdraget att göra ett jazzsoundtrack till hans filmatisering av The Great Gatsby. Men frågan är om inte det mest skinande exemplet på Bryan Ferrys totala hängivenhet till sin egen garderob uppstod vid millennieskiftet, då ett British Airways-flyg på väg mot Nairobi med familjen Ferry i sätena störtdök efter att en flygplanskapare tagit sig in i cockpiten. Piloten föll 3 500 meter under en halv minut, den snabbaste fallhastighet som något civilt flygplan någonsin har återhämtat sig från. När Bryan Ferry i efterhand ombads kommentera traumat hade han fastnat för en detalj hos flygplanskaparen:
– Han hade hemska strumpor på sig, gula med vita och blå cirklar, som inte såg rätt ut enligt mig, berättade han för GQ.
– Det var en flygkapares strumpor. De borde aldrig ha släppt in honom på planet.
Artikeln publicerades ursprungligen hos Cafés syskonsajt King.
