Stjärnarkitekten: ”Sjukdomen lärde mig om livets skörhet”

Det sägs att talet sju är magiskt. Sju midsommarblommor, sju färger i regnbågen, sju dagar på en vecka, den sjunde vågen…

Huruvida magi är inblandat i Andreas Martin-Löfs senaste egna boendeprojekt – hans sjunde – får stå oskrivet. Men att skolan som arkitekten gick i från första klass till studenten tillskriver talet särskilda egenskaper får honom ändå att höja på ögonbrynen. Enligt Waldorfpedagogikens synsätt utvecklas ­människan nämligen i sjuårsperioder. Således indelas skolans pedagogik i sjuåriga cykler. Att Andreas mamma, som var lärare på Kristofferskolan i Bromma, satte sonen i skolan innebar att hans uppväxt präglades av lärorna. 

– På skolan gavs ett stort utrymme för estetiska ämnen; att fixa och dona med fingrarna passade mig bra. Och jag fick en väldigt fin känsla för kvalitet, hantverk och vad riktig råvara är. Vilket känns högaktuellt med tanke på allt som är processat i dag. Halvfabrikat finns ju både inom mat och arkitektur.

Andreas Martin-Löf tar emot i en våning där benämningen sjöutsikt kommer ut i sitt rättaste jag. I planlösningen i huset anno 1936 har fokus lagts på horisonten snarare än vertikalen. Vilket är förståeligt med tanke på utsikten: I höjd med Norr Mälarstrands trädkronor vetter ett band av panoramafönster mot söder och Riddarfjärdens glittrande djupblå. Den inte fullt lika slående takhöjden har arkitekten löst på sitt eget sätt. I den stora passagen mellan kök och sovrum – ett rum som han själv kallar för galleri – bildar taket ett jättelik spegel.  

– Här hemma, liksom i de tidigare hem jag gjort till mig själv, är jag min egen beställare. Det är väl också därför jag känner mig extra nöjd och stolt över dem. I min framtida karriär kommer jag fortsätta att bedriva mina egna projekt. Det ger en större frihetsgrad och blir kreativa ventiler som hjälper mig att utveckla firman, säger Andreas medan han och Vincent, en granitgrå weimaraner, tar mig med på en runda i hemmet.

Våningen mäter 420 kvadrat i två etage. En tur genom rummen är en tur i designmässig fulländning. Här har vartenda material och beslag valts med omsorg – det mesta med kontextuell koppling. Som väggarnas paneler av alm och badrummets Ekebergsmarmor. Och handdukstorken i nickel, som är original och har renoverats och återmonterats. En komponent som är genomgående i våningen såväl som i arkitektens arbetssätt är projektens historiska ­förankring. Fokuset kring byggnadshistoria bottnar i ett allmänt historiskt intresse, men också i ett motstånd mot nutidens arkitektur.     

– Generellt är jag rätt bedrövad över dagens byggande. Mycket av det som byggs i dag är rent ut sagt fult. Jag brukar säga att husen inte blir vackrare än komponenterna vi bygger dem av. Det storskaliga byggandet har gått från gott hantverk till halvfabrikat. Där är jag ­väldigt hands on: är dörren ful så blir hela byggnaden ful. Det kan säkert låta provocerande, men det är så jag ser det. 

Våningen ligger i samma hus som arkitektkontoret, som för närvarande omfattar 28 anställda. Andreas Martin-Löf Arkitekter (AML) grundades 2008 och har sedan starten varit inblandat i flera prestigeprojekt i Sverige och utomlands. Under åren har kontoret ansvarat för en rad komplexa ombyggnationer, men man har också ritat storskalig nyproduktion. Däribland bostäderna högst upp i Karlatornet i Göteborg och det omtalade modulära bostadsprojektet Snabba Hus med 660 ungdomsbostäder i Stockholm. Därtill ägnar Andreas sig gärna åt produktdesign – bland annat med en egen lampserie och produkter för danska varumärket Frama. Under senare år har han också öppnat en avdelning för yachtdesign och slutför nu designen för en ”Explorer-­superyacht” som ska byggas i Indonesien. Ambitionen är att båten ska bli en av världens mest miljövänliga och bränslesnåla i sitt slag. 

Och så, sist men inte minst, arkitektens egna boenden. Alltså sju i raden, varav en båt. Det som började med 1. En studentetta som blev vindsetage under studietiden på Arkitekthögskolan år 2004, har under åren växt till en repertoar av egna boendeprojekt. Här syns 2. Stråhattfabriken på Kungsholmen, Andreas första stora egna projekt för fastighetsbolaget Oscar Properties år 2012. 3. Arkitektens lantställe i Stockholms skärgård år 2014. 4. “Lyceum”, omvandlingen av universitetsbyggnaden i centrala Stockholm, också det för ovannämnda bolag år 2016. 5. Den nuvarande bostaden på Norr Mälarstrand år 2019. 6. Båten ”Dahl 36”, ett eget ”mini-yacht-projekt” år 2021. Och så nummer 7: Den lilla fincan i Deià på Mallorca som Andreas köpte 2022 och nu restaurerar. 

– Mitt on-going-projekt. Och mitt första egna boende utomlands. 

Det var ett par år efter att hans arkitektkontor flyttade in i lokalen i markplan som han hittade sitt kommande projekt tillika boende år 2017. Men då i ett helt annat skick och med en annan planlösning än den nuvarande. Restaureringen av den då bedagade våningen tog två år och följde en förvandlingsprocess som blivit signifikativ för Andreas Martin-Löfs värv. Förmågan att koppla ihop sina projekt med plats liksom historia på ett alldeles särskilt sätt har gjort honom till en av landets mest uppmärksammade arkitekter. 

Nu svarar han själv lågmält på frågan om framgångssagans recept, men två nyckelingrediens stavas omsorg och förankring. Och det i fråga om byggnadshistoria såväl som materialval och omvärldsanalys. Så har de två decennierna i branschen inneburit en hård träning där han ”lärt sig att behärska yrket”. Vilket inte automatiskt innebär att han, som han säger, har en viss stil som är statisk över tid. Tvärtom handlar kunnandet snarare om förmågan att låta arkitekturen samspela med den tid den verkar i. 

– Jag har utvecklat en typ av samplande och analyserande modell som står i dialog med historien i stället för i konflikt med den. Jag ser på min arkitektur som en sten som ska infogas i en redan befintlig mur. Och den ska läggas där med stor eftertanke. Arkitektur är kul, men det är samtidigt något allvarligt som för med sig ett ansvar. Då det man skapar ska stå kvar i en väldigt lång tid är det viktigt att inte gestikulera för häftigt. Med det betyder inte att det inte får vibrera. 

En av arkitektens viktigaste uppgifter är att skapa miljöer som är relevanta för den tid vi lever i. Och i den processen våga se till människors behov och önskningar.  

– I dagens snabba flöde av information och bilder blir min kunskap att förankra projekten där projekten hör hemma viktig. Och jag tror att det ofta är det mina uppdragsgivare vill ha hjälp med; att hitta fram till en röd tråd och att rätt sak landar på rätt plats.

Uppenbarligen går arkitektens filosofi hem i stugorna – på hemmaplan och internationellt. Sedan starten har det prisade kontoret växt för varje år. Den senaste årsredovisningen (2022/2023) omsatte Andreas Martin Löf Arkitekter nästan 45 Mkr – och visade en vinst på 9 Mkr.

– Hur mycket vi omsätter eller hur många anställda vi är har aldrig varit fokus för mig. Det har varit att ha kul med projekten och på jobbet. Arkitektkontoret har jag skapat för att få göra det jag brinner för. 

ANNONS

Men låt oss, innan vi går vidare med arkitektens yrkesmässiga ambition och vision, stanna till vid personen bakom arkitekten. 

Född i slutet av 1970-talet växte Andreas Martin-Löf upp i Stockholms innerstad. Familjen är akademiker, hans pappa är professor i logik och hans mamma var lärare på Waldorfskolan där Andreas gick. 

– Jag hade en fin tid på skolan, även om det jag skapar i dag inte alls går i linje med Waldorfestetiken. Jag skulle snarare säga att det har givit mig något tydligt från min barndom att göra revolt mot. I alla fall när det kommer till deras konst och arkitektur. Men skolan var säkert en bidragande orsak till att jag valde att fördjupa mig i ett konstnärligt ämne. 

Nu inleddes karriären dock inte med hus, utan ljus. Under gymnasie­åren sökte sig Andreas till teatern, och då med fokus på ljussättning. Från att ha jobbat på skolans egen teater hamnade han senare på Drottningholmsteatern och Dansens hus i Stockholm. Sin första riktiga jobbupplevelse ser han tillbaka på som en fantastisk tid.  

– Med tiden kom jag ändå fram till att det var lite väl mörkt och murrigt inom teatern. Att jobbet innebar mycket gaffa-kablar och kvällsjobb fick mig att inse att jag nog ändå ville ägna mig åt någon typ av studier. Så jag sökte till möbeldesign på Konstfack och även Arkitekt­högskolan. Och kom, med tiden, in på bägge. 

Här hade livet kunnat fortsätta som på räls. Men det gjorde det inte. År 1997 drabbades Andreas av en hjärntumör vilket gjorde att han, som han säger, försvann under ett par år. Tiden av smärta, sjukhusvistelse och strålning minns han inte kristallklart. Så är det väl också så att människan tenderar att förtränga sina jobbigaste perioder i livet. Även om cancerdiagnosen är något han helst hade avstått från ser han tillbaka på den som en prövning som också gav honom något. Personligen – men även arbetsmässigt. 

– Sjukdomen lärde mig om livets skörhet. Och att det är svårt att välja om man vill utsätta sig för risk eller inte. 

Tänket kring att våga ta risker har också spelat en betydande roll för hans karriär. Att han så pass tidigt kom att starta sitt eget företag, exempelvis, kom sig av känslan av att det inte kändes särskilt riskfyllt. Sjukdomen hade ju redan utsatt honom för hans livs största risk och prövning. 

– Det är svårt att säga hur cancern förändrade mig – jag vet ju inte hur jag hade varit utan den. Men den gav mig definitivt nya perspektiv och en förmåga att leva livet mer här och nu. Att våga satsa i dag, i ­stället för att vänta på att livet ska börja i morgon.  

ANNONS

Väl tillbaka efter den paus sjukdomen innebar tog han upp studierna. Efter ett år Konstfack började han åter på Arkitekthögskolan och erbjöds samtidigt en praktikplats hos arkitekten Love Arbén, hans tidigare professor på Konstfack. På dennes arkitektkontor blev han kvar under hela studietiden på Arkitekthögskolan, och även några år efter.

– Hos Love fick jag en ny förståelse för arkitektur. Att det i grunden inte är ett universitetsämne, utan ett yrke som man bäst lär sig hos någon som behärskar det. Ungefär som att vara hantverksgesäll.

Som nyutexaminerad arkitekt beskriver Andreas sig som ung och rebellisk. Sveriges kommersiella bostadsbyggande under det tidiga millenniet ansåg han höll en låg nivå. På marknaden för nyproduktion såg allt likadant ut; för blanka parkettgolv, tråkiga, vita kök med några kakelplattor uppsatta ovanför diskbänken, dörrar av papp … 

– Jag blev så arg, för allt kändes så fult och oinspirerat. Därför bestämde jag mig för att göra mitt examensarbete till mitt första livsvärv där jag försökte påverka svenskt bostadsbyggande. 

Under examensarbetet på Arkitekthögskolan studerade han hur experimenthus från 1960- och 70-talet byggdes med en öppnare och mindre styrd arkitektur enligt den så kallade raw space-principen. Genom råa ytor vid inflytt och minimalt med inredning skulle den boende få vara delaktig i utformning av design och rumslighet över tid – i stället för att köpa ett färdigt paket efter standardmodell. En typ av självförverkligande genom boendet som gick i linje med tidens begynnande individualisering av samhället. Och en tid där sociala medier-­boomen stod för dörren.  

– Jag tänkte mycket på hur unga människor i allt högre grad ville vara medskapare av sina liv. Och däri också uttrycka sig genom sitt boende och sin livsstil. Det kändes som om tiden var redo för den här typen av arkitektur.  

I samma veva kom han i kontakt med Oscar Engelbert, för allmänheten mest känd som mannen bakom Oscar Properties. Tillsammans med Love Arbén hade Andreas gjort en vinnande skiss till bostadsutvecklarens första projekt på Kungsholmen år 2004. När de några år senare återsågs på en vernissage kom de att utbyta tankar om gemensamma visioner. Vad som började som ett samtal blev ett samarbete som pågick i över tio år.

– Vi satte en ny typ av bostadsutveckling på agendan, där vi skapade bostäder som människor aktivt sökte sig till för att de var vackra, välplanerade och hade ett narrativ. Bostäder som folk faktiskt ville bo i. Samarbetet ledde till att jag på ett par år gick från att vara ett enmansföretag till att bli ett kontor med mer än tio arkitekter.

Den till viss del negativa publicitet som följde på det att Oscar Properties gick i konkurs med miljonskulder år 2024 är Andreas väl medveten om. Även om han tycker att bolagets verksamhet gick i fel riktning de sista åren så hoppas han att man med tiden kommer att se alla fina projekt som faktiskt byggdes. 

ANNONS

– Det var utvecklande och roliga år. Med mycket plats för både arkitektonisk kvalitet och kreativitet. Vi skakade om bostads-Sverige och satte en ny riktning för hur nybyggen kan se ut.

Sedan omvandlingen av den där första vinds­etage­lägenheten i och med sitt examensarbete år 2004 har Andreas parallellt alltså bedrivit sina egna bostadsprojekt. Ett led i utvecklingen av dem har varit att visa upp dem i media. Dels i marknads­föringssyfte, men också för att dela med sig av sina tankar och visioner om arkitektur. 

– Det finns en girighet i det krasst kommersiella där jag inte vill vara. Jag är intresserad av god arkitektur. Och den uppstår sällan under stress och press. För mig är passionen och respekten för det humanistiska viktigt. Det är i mötet mellan människor – oavsett om det gäller mötet mellan hantverkare och arkitekt eller mötet med beställaren – som de goda lösningarna uppstår. I sekunden när man inte tar sig tid för lyssna på varandra går möjligheten till det kreativa förlorat. Det är det som händer när det blir rovdrift. 

Som svar på ovan kan man hävda att en viss ”rovdrift” krävs för en lukrativ verksamhet. Att en god ekonomisk vinst förutsätter ett visst tempo?  

– Det är olika krafter i samhället, och jag förstår den andra sidan också. Men den intresserar mig inte ur ett arkitektoniskt perspektiv. Så går man ju också igenom olika stadier i livet. En period tyckte jag att det var väldigt roligt när det kom in många stora projekt. Men den pendeln har slagit lite fram och tillbaka. Just nu brinner jag mycket för mina egna projekt, där det finns en större frihetsgrad.  

Hög frihetsgrad finns det också i Andreas nuvarande privata boendeprojekt. Till stenhuset på Mallorca hittade han via ett annat projekt. Det var när han fick uppdraget att rita en “super sailing yacht” som han behövde läsa in sig på båtar. Och eftersom en av Europas största hamnar för underhåll för den här typen av båtar ligger i Palma tillbringade han mycket tid på ön 

– Jag gjorde en sen Mallorca-debut vid en ålder av fyrtio plus. Och blev väldigt tagen av platsen, speciellt av bergskedjan. Så sprang jag på huset i Deià. Då ett halvbyggt skelett som jag kände behövde min kärlek. 

Fincan är ditt privata boendeprojekt nummer sju. I vissa andliga kretsar och även inom surfkultur talas det om den sjunde vågen som den största vågen. Och som tidigare nämnt, nummer sju som slutet på en cykel enligt Waldorf­rörelsens synsätt. Innebär det här att Mallorcahuset blir din kommande och slutliga permanenta bostad? 

– Jag tror till viss del på sjuårsperioder. Men jag kommer inte att lämna den här våningen inom ett år bara för att jag bott här i sex år nu… Däremot tror jag att boendet på Mallorca kommer att förändra känslan av den här platsen. Så kanske blir mitt nya liv i Deià min sjunde våg. Ett uppbrott där jag verkar långt borta från arkitektkontoret jag en gång startade. Det är ovärderligt att ha företaget i samma hus som bostaden. All tid i resväg jag slipper ger en ökad livskvalitet. Samtidigt är det inte alltid ultimat att bo granne med sitt kontor. När jag är här hemma är det lite som att jag är i turnébussen. 

Andreas Martin-Löf
Gör: Är arkitekt och grundare av AML Studios.
Bor: I en duplexvåning på Norr Mälarstrand i Stockholm.
Familj: Pojkvän och weimara­ner­hunden Vincent.
Aktuell: Med den nya, miljövänliga explorer-yachten NSY 118 Spearhead och nya lamp­modeller för det egna armaturvarumärket Untitled.

Artikeln publicerades ursprungligen på Cafés syskonsajt King.