Min skärmtid ökar alltid med 25 procent. Varje vecka. En gång gjorde den inte det, men det var för att jag låg i koma då och inte hade samma möjligheter att scrolla.
Det känns som att min iPhone försöker skambelägga mig för att jag använder den. Jag älskar min telefon men det känns som att min telefon tycker att jag är patetisk. Och skör!
Apple har underlättat för mig att kalla på hjälp om jag skulle ramla omkull. Airpodsen går att använda som hörapparater. Det finns möjlighet att ha koll på pulsen så den inte plötsligt visar på oroväckande värden.
Apple påminner mig dagligen om de många sätt på vilka jag kan dö och drabbas av fysiskt och mentalt förfall. Jag tänker på hur det var när de släppte iPoden och hur det inte alls kändes så här då. Då var de unga och roliga.
Men det var också väldigt, väldigt längesedan. Gick du i högstadiet kan du mycket väl ha blivit förälder. Är du från Varberg har du fått barnbarn också.
Nu är Apple inte unga och roliga längre. Nu är de gamla och oroliga för att vi ska bli sjuka eller falla och göra oss illa. De känner sig stressade över att vi kanske ska glömma bort något vi borde komma ihåg. De vill inte störa oss när vi borde sova. De uppmanar oss att sänka volymen när de tycker att vi lyssnar på musik för högt.
Nästan allt med iPhonen går numera ut på att vi ska använda den så lite det bara går. Det osar inte direkt självförtroende. Varje gång man använder sin iPhone till något som känns ens lite småroligt varnar den och tycker att man borde lugna ner sig.
Men nu måste jag sluta skriva. Apple tycker inte att det är nyttigt för mig att ha så här hög puls och dessutom har skärmtiden redan överskridit det rekommenderade dagliga snittet.
