Det är en del av kulturen att filmer och serier får nya versioner, omtolkas, rebootas. Det finns inget legitimt skäl att vara sur över detta.
Ilskan över nyversioner är ofta en ryggmärgsreflex som man i efterhand försöker rättfärdiga. De bästa argument man lyckas gräva fram är att de nya versionerna förstör något som var perfekt och att Hollywood saknar fantasi. Där stannar de här människornas arga små hjärnor upp och de slutar tänka efter.
Den film eller serie från förr som man tyckte om finns fortfarande kvar och det görs fortfarande många nya grejer som inte är covers. Men de här arga personerna förväxlar ofta intelligens med att vara anti. De tror att bara för att man är sur är man smart. Till råga på allt blir de ofta arga på förhand, innan filmen eller serien ens släppts.
Nu i dagarna har det skrivits om att Buffy the Vampire Slayer eventuellt får en nyversion. Det är en serie som betyder ofantligt mycket för mig. Faktiskt är den nog det enskilda verk jag håller högst, genom tiderna. När jag snappar upp att någon ny bekantskap gillar Buffy känner jag mig direkt ganska säker på att vi kommer bli bra vänner. Vi kommer förstå varandra.
Så varför skulle jag bli arg om det kommer en ny Buffy? Blir den lyckad så… blir den ju lyckad. Om den tappar bollen behöver jag inte titta. Det finns andra serier.
Dessutom är jag snart 37 år gammal. Det är inte klädsamt att ha så dumma, lata åsikter om kultur i den här åldern. Det blir lätt lite patetiskt.
Om Buffy gör comeback känner jag mig bara hoppfull. Som hon själv en gång sa:
”If the apocalypse comes, beep me.”
