90-talet var sprängfullt av de stendumma komedierna. Och med stendumma menar jag hårt premissdrivna komedier med humor som tydlig prioritet. Filmer som tvingade oss att acceptera ett ”tänk om…” som bara blev absurdare för varje år.
Tänk om… en pundig Adam Sandler under osannolika omständigheter tvingades bli en fadersfigur? Tänk om Adam Sandler i vuxen ålder tvingades gå om grundskolan? Tänk om Adam Sandler började spela golf, fast han egentligen är hockeyspelare?
Den uppmärksamme läsaren noterar möjligen att i flera av de här komedierna medverkade skådespelaren Adam Sandler. Det är naturligtvis ingen slump. Ingen gjorde den här typen av komedier bättre än ”Sandman” och han matade ut dem i febril hastighet. Han höll fanan högt för den dumma komedins skull. Det var inte alltid det resulterade i cinematiska fullträffar, men filmernas tydliga ambition var alltid att få oss att skratta så vi fick ont i magen.
Kritikerna var inte alltid förtjusta i Sandlers alster, men kritikerna tillhör som bekant en försvinnande liten del av befolkningen. ”Alla andra” är många, många fler.
Och här kommer det jag gillar mest med Adam Sandler. Det som gör att han i den här texten får symbolisera en hel filmgenre.
Trots att Sandler rönt stora framgångar med mer prestigefyllda filmer som Punch-Drunk Love, Uncut Gems och Hustle har han aldrig försökt byta karriär och fly till mer allvarsamma produktioner. Bli en ”seriös skådespelare”. För övrigt en tråkig väg som alltför många komiska talanger vandrat. Ja, vi tittar till exempel på dig, Steve Carrell.
Inte Sandman. Han har istället stolt och glatt fortsatt att visa varifrån han kommer. Komedi är det han älskar mest av allt, tätt följt av lösa träningskläder. Och familjen, får man anta.
Humorns stora comeback
Jag är övertygad om att framtiden kommer visa att Sandler satsade på rätt häst. Efter att superhjältefilmen förlorat sin position som envåldshärskare över biograferna, har ett tomrum lämnats. Ett tomrum som än så länge inte fyllts av en enskild, lika dominant trend som Marvels och DC:s färgglada figurer.
Istället har flera något mindre typer av filmer fått utrymme. En av de genrer som vi ser komma tillbaka är just den tydliga komedin. Då menar jag för tydlighetens skull inte ett drama med lite komedi sprinklat på toppen, utan helt skamlöst roliga filmer. En typ av underhållning och eskapism vi verkligen är i behov av just nu.
Nu i sommar föregår Adam Sandler med gott exempel genom att återvända till en av sina mest populära komiska roller – den ovan nämnde, missanpassade golfaren Happy Gilmore. Om uppföljaren kommer att leva upp till de av fansen högt ställda förväntningarna återstår att se. Det går dock inte att överskatta symbolvärdet i det han gör.
Den dumma fördomen om komedier
Ska man tro den första trailern och den späckade rollistan ser Happy Gilmore 2 ut att bli en påkostad påminnelse om att man faktiskt får göra komedier som vågar låta humorn vara huvudrätten, snarare än en diskret krydda. Sådana filmer existerar förstås alltid, men det är inte alltid de har en så här bred mainstreamförespråkare i sitt lag. Någon med stort genomslag som kan ge genren mer legitimitet.
Går den här hypade golfkomedin bra ekonomiskt kommer sannolikt filmbolagen våga satsa ännu mer på renodlat roliga produktioner. Går den inte superbra kommer Sandler redan genom sin vilja att satsa så här hårt ha inspirerat andra filmskapare att göra komedier. Genom sitt självklara sätt att handskas med genren.
Det finns en fördom att riktigt roliga filmer inte kan vara detsamma som bra filmer, vilket såklart är märkligt. Skulle det vara mindre värt att skratta? Skulle sådana filmer vara lättare att göra?
Juryn till Oscars- och Golden Globe-galan tycks tro det, men vi normala människor begriper att så är inte fallet. Självklart inte. När livet eller världen i allmänhet känns piss är det få underhållningsformer som piggar upp så mycket som en riktigt rolig komedi. Det är dags att vi gör som Adam Sandler. Behandlar genren med den respekt den förtjänar.
