En gång fick jag och en kompis ett gig på ett julbord för en bilfirma. Vi ska uppträda vid åtta. Kommer dit typ sju. Det ser stimmigt ut där inne, folk äter julmat vid långbord. Anar direkt oråd när mannen som öppnar dörren åt oss går lite som Quasimodo. Det är inget fel på att gå som Quasimodo, men det kändes som att han inte gjorde det varje dag direkt. Det är mer att det blir så när det är fest.
Vi fick ganska snart reda på att de över hundra anställda hade slutat tidigt den här dagen och bastat och druckit öl sen efter lunch. Vi tittade ut över borden och tänkte ”shit, tänk att det inte märks på dem”. Skojade, det märktes jättemycket.
En schlagerstjärna från 80-talet höll i ett musikquiz på scen innan oss. Han tog en paus i sitt quiz och gick bak och frågade oss om det var vi som skulle köra standup sen. Vi nickade. Han skakade på huvudet, pekade på julfirarna och mumlade ”Lycka till grabbar, de är ett jävla pack”.
Min kompis uppträder först, det går skit. Folk går runt i rummet och hämtar mer alkohol. Pratar högt med varandra. Någon i rummet verkar bli arg, lugnar sig och blir arg igen. Någon annan ska sätta sig men missar stolen.
Jag blir väldigt stressad, men stänger bara av. Sätter mobilens timer på 15 minuter och går på scen. Vid det här laget har den lilla uppmärksamhet de hade helt tagit slut. Jag matar ut mina skämt med en långsamt stigande ilska. Jag hatar de här människorna. Vissa typer av komiker hade kanske försökt att vinna över dem, eller åtminstone skademinimera. Men jag bara säger skämt efter skämt med, har min kollega berättat efteråt, ”helt livlös blick”.
Mitt syfte är inte längre att få dem att skratta, utan att stå där så länge jag fått (alldeles för lite) betalt för och överleva.
Hatet kulminerar när en man reser sig upp och försöker ta mikrofonen från mig för att säga något. Jag ger honom en lätt knuff i bröstkorgen så han stapplande faller tillbaka ner i stolen. Väser ”håll käften”.
Säger mitt sista skämt till ett nu faktiskt ganska tyst rum och känner mobilens timer vibrera i fickan. Fäster mikrofonen i stativet och säger att ”ni är den sämsta publik jag någonsin haft”.
Jag går tillbaka längst bak i rummet där min kompis redan står med ytterrock och räcker åt mig min. Vi kommer inte tillbringa en minut mer än nödvändigt i det här rummet. Vi går ut och går med raska steg över parkeringsplatsen. Vi har kommit halvvägs till bilen när någon ropar efter oss.
”Hallå, vänta!”
Vi stannar upp och vänder oss om. Möts av kvinnan som bokat oss. Hon är lite andfådd när hon kommer fram. Räcker åt oss varsin påse med bilfirmans logga på.
”Ni glömde ju era goodie bags”.
