De senaste dagarna har en del medial uppmärksamhet tillägnats det faktum att Fröken Snusk inte längre är den hon en gång var. Det är en ny tjej under masken och efter att detta uppdagats har avbokningarna haglat.
Kommentarsfält har fyllts av riktiga spån som skriker sig hesa om att det inte längre är samma sak med en ny sångerska som bär den rosa rånarluvan. De är så rasande och så förskräckligt korkade att man blir helt sorgsen.
De här stackars dumbommarna är alltså arga, men varför? För att hon som sjunger låtarna om dalahästar inte har exakt samma röst som den förra tjejen som sjöng om dalahästar. Eller att den nya tjejen mimar till de gamla låtarna. Jag vet inte riktigt och bryr mig verkligen inte, för det spelar ingen roll.
Så här ligger det till. Är man ett fan av någon som kallar sig Fröken Snusk har man frånsagt sig alla mandat att bedöma någonting överhuvudtaget. Utom möjligen skillnaden mellan olika sorters drottningsylt. För sylt tycker de mycket om, den här sortens människor.
Detta plötsliga behov av autenticitet när det kommer till Fröken Snusk är ingenting annat än mental härdsmälta. Samma människor som en gång gick på konserter och dyngraka skrålade med i ekivoka hits tycker nu plötsligt att det är viktigt med artistisk integritet. Jag vill skratta åt eländet, men det går inte för när jag tänker på det här fylls jag av ett sådant ogenomträngligt mörker.
Man får verkligen älska lättsam, dum skämtmusik, men det går inte att behandla den på det sätt som Fröken Snusk-fansen nu gör. Det är djupt beklämmande. Där måste vi som samhälle dra en gräns och markera att så här är det inte acceptabelt för en vuxen människa att bete sig. Den här krönikan är mitt strå till stacken.
