Jag blev överraskad när jag hörde att du bor i Los Angeles. Du känns så tätt förknippad med Boston. Upplever du att ditt sätt att porträttera Boston har förändrats sedan du flyttade till västkusten?
– Nej inte alls. Jag tror att en vanlig rädsla när du börjar skriva är att din inspirationskälla ska ta slut. Men när du skrivit tillräckligt länge tror jag att hantverket tar över, dina muskler är redo att sätta igång. Så det är inte svårt för mig att berätta om Boston, särskilt inte min ungdoms Boston. Jag var nio år gammal när händelserna i den här boken utspelar sig och det var lätt att sätta sig in i mitt nioåriga jag.
Jag träffade förresten mina gamla vänner från Boston för bara en vecka sedan. Vi drar fortfarande samma internskämt och våra fruar tittar på oss och förstår ingenting.
Du har inte särskilt mycket dialekt. Glider du in i den klassiska Boston-accenten när du pratar med vänner och familj från östkusten?
– Jag glider in i den när jag är trött, när jag dricker eller när jag skämtar med mina kompisar, men jag har inte haft den dialekten naturligt sedan jag var i tjugoårsåldern.
Du har tidigare sagt att din senaste roman Hatets hjärta från 2023 kan vara din sista roman. Varför sa du det?
– Att skriva romaner har alltid varit svårt för mig och det blev exponentiellt svårare. Varje bok blev jobbigare att skriva än den innan. Small Mercies (Hatets hjärta på originalspråk, reds. anm.) kom efter två misslyckade romaner som bara kollapsade när jag försökte skriva dem. Jag tror att jag funderat hela min karriär på att berätta om sommaren -74 i Boston, men inte varit säker på hur jag skulle berätta det.
Sedan poppade karaktären Mary Pat in i mitt huvud och jag visste att jag hade min ingång till historien. Då rann den bara ur mig. Jag skrev den boken löjligt snabbt, under en extremt intensiv period då jag samtidigt arbetade med en tv-serie.
– När jag blev klar med boken insåg jag att för första gången på ett kvarts sekel var jag inte bunden till ett kontrakt. För första gången var jag inte skyldig någon något. Då bestämde jag att om en till bok kommer på det sättet. Att jag skriver den för att jag behöver skriva den, då kommer jag göra det.
Men jag kommer inte leta efter inspiration. 25 år av skuldkänslor, oro över att missa deadlines, min utgivare som räknar med mig… Så om jag aldrig mer skriver en bok är jag okej med det, eftersom jag har andra uttryck för min kreativitet. Jag har mycket jobb inom tv och film nu och jag älskar det. För mig har det alltid handlat om historieberättande. Så länge jag kan ta med folk på en resa är jag nöjd.
Du har arbetat mycket med historier som utspelar sig i våldsamma, utsatta miljöer där det finns empatiska rollfigurer i centrum. Både i dina böcker men även till exempel under din tid med The Wire. Hur tänker du kring den kontrasten? Och att skapa empati för människor många skulle se som bad guys?
– Det finns en kille i min nya serie som grillar folk levande. Det är en av de mest sympatiska karaktärer jag skildrat.
Oj.
– Jag tror att jag är bra på att skildra och förstå förlorad barndom och människor som är så långt ute i marginalerna. I Small Mercies hittar jag sätt att empatisera med en rasist, som inte vet att hon är rasist. Hon är på en resa, hon försöker i alla fall. Så länge du är utanför och tittar in kan jag hitta empati för dig.
Det får man verkligen säga stämmer in på många i The Wire.
– The Wire handlade om människor så långt utanför radarn. Jag minns när jag var i Baltimore en gång. Det hade gått femton kvarter sedan jag såg något man skulle säga ens påminde om civilisation. Vi var så djupt in i hjärtat av ett utbränt Baltimore… Det såg ut som Berlin i april 1945, bombat åt helvete. Jag minns att jag såg ett barn komma fram mellan de här trasiga byggnaderna. Skolkade från skolan. Jag minns att jag tänkte, om jag var den pojken… Vilken del av ett rättvist amerikanskt samhälle har jag ens exponerats för? Ska du säga till honom att gå i skolan, betala skatt? Vi kan empatisera med hur det barnet blir en gangster.
Det var nyckeln till The Wire, att inte döma de människorna. Det betyder inte att man ursäktar dem. Bara att man inte kommer med det där republikanska argumentet, ”de borde skärpa till sig”.
Finns det någon typ av rollfigurer du har svårare att knyta an till?
– Jag är inte bra på att skriva om väldigt förmögna människor. Jag arbetade på ett projekt om Sacklerfamiljen (ägarna till läkemedelsbolaget Purdue Pharma, reds. anm.), som förstörde det här landet med opiatmissbruk. Att försöka skriva dem empatiskt och komma in i deras huvuden var brutalt svårt. ”Ni är bara jävla monster!”.
Det finns en vacker scen i din senaste roman där en mor och dotter försöker nå varandra i ett samtal men inte riktigt hittar fram. Jag blev rörd av mänskligheten i den scenen. Varifrån kom inspirationen?
– Tack så mycket, jag blir glad att du lyfter det exemplet. Dottern är en sjuttonåring som försöker förstå världen och jag kan berätta något för dig, som far. Att se dem försöka förstå världen också innebär att se dem försöka förstå sin brist på kontroll. Du kontrollerar ingenting när du är ett barn, det är därför tonåren är så brutala. Det är därför de är så förbannade och svåra att nå. De inser att barndomen var en lögn, ingen skyddar mig efter en viss ålder, vuxna vet inte allt…
Och mamman vill förstå sin dotter men kan inte riktigt.
– Mary Pat är en väldigt kärleksfull mamma, men begränsad som förälder. Jag hittade inspiration till henne från flera kvinnor jag kände till när jag växte upp. Jag växte upp i ett tryggt hem, men flera av mina vänner gjorde inte det. Så jag kände kvinnor som Mary Pat och de var tuffa, läskiga och uppfostrade läskiga barn. Det var först när jag blev äldre som jag insåg hur sorgsna de var.
Vad är det bästa skrivråd du någonsin fått?
– Det är något som ofta missförstås, ”Skriv om det du känner till”. Och sättet på vilket många missförstår det, är att om man är från en familj som drivit kemtvätt i mellanvästern är det också vad man måste skriva om. Vad det verkligen betyder är att vi alla har upplevt de stora universella sanningarna när vi fyllt arton. Vi har alla fått hjärtat krossat, känt glädje, stor sorg, blivit förrådda, känt rädsla och förhoppningsvis lite triumf… Det är själva essensen av historieberättande.
Något som hjälpt mig när jag skriver är att jag tycker att alla människor är fulla av skit. Jag skriver inte en önskedröm om hur jag själv eller mänskligheten borde vara och mina rollfigurer är inte nödvändigtvis goda eller onda. De bara är.
Flera av dina böcker har blivit filmer. Hur involverad har du varit i de tolkningarna?
– Jag säger till manusförfattaren ”här är mitt telefonnummer. Ring mig om du behöver mig, annars ses vi på premiären”. Du väljer en författare du respekterar och sedan är du inte i vägen för dem. Som filmskapare går det inte att vara slav till ursprungsmaterialet, men en bra manusförfattare förstår vad visionen av bokens författare var och lyckas förmedla det.
Titta på L.A. Confidential. Jättebra bok och film. När du då hör James Ellroy pissa på manuset missar han poängen. Hans bok är bra, sedan tog de andemeningen och gjorde en fantastisk film. Filmen Mystic River är inte boken Mystic River, men det är en förbannat bra film. Gone Baby Gone, som jag älskar, är den minst trogna filmatiseringen av mina böcker. Och den är underbar. Det går inte att filma boken som jag skrev den.
På tal om Mystic River. Det var ju den första av dina böcker som blev film och regisserades av Clint Eastwood. Minns du vad du kände när du såg den för första gången?
– Jag såg den tillsammans med Brian Helgeland, manusförfattaren, hos Warner Bros. Clint Eastwood ringde mig precis innan jag gick in och sa att han ville höra vad jag tyckte när jag sett klart filmen. Så vi såg den, gick ut ur salongen och direkt ringde min telefon. Eastwood slösar ingen tid. Han frågade ”Vad tyckte du?”. Jag sa att den var fantastisk, att fotot var vackert, skådespelet drabbande… Clint säger ”Bra, bra… Det är jättebra.” och lägger på.
Brian tittar på mig och säger ”Du har ingen aning om vad fan du tyckte, eller hur?”
Och jag hade ingen aning, det var så överväldigande. Än idag kan jag inte känna filmen som du kan. Min fru såg den flera år innan hon träffat mig. Hon såg den ensam i en biosalong under en väldigt svår tid i sitt liv och den gjorde starkt intryck på henne. Jag känner inte att jag kan tro på illusionen, utan bara kan bedöma filmen på en akademisk nivå. Det betyder inte att jag inte är väldigt stolt över den, det är är en otrolig film. Tror jag. Men skulle någon säga att den inte är det tror jag inte att jag skulle kunna försvara den åsikten. Jag är för nära. Och jag känner likadant för Shutter Island, Gone Baby Gone, We Live by Night…
2010 återvände du efter tio år till Patrick Kenzie och Angie Gennaro från bland annat Gone Baby Gone i romanen Moonlight Mile. Hur visste du att det var dags?
– De började tala till mig igen. Jag hade just blivit far. Det är egentligen en bok om… Finns det hjältemod i att nöja sig? Finns det hjältemod i att åsidosätta dina drömmar och kompromissa? Det är vad Patrick gör i boken när han fått barn. Den person han var innan det skulle aldrig ha tagit jobbet han har i Moonlight Mile. Men jag bestämde redan när jag började skriva boken att aldrig låta Patrick eller Angie att bli framgångsrika. De skulle alltid behöva kämpa.
– När jag skrev boken insåg jag hur mycket Patrick påminde om min far. En man som håller fast vid sina principer och de principerna innebär att du aldrig kommer tjäna särskilt mycket pengar. Min far brydde sig inte ett skit om att jag blev rik. Han var inte imponerad av det, det betydde ingenting för honom. Vad som betydde något för honom var att jag höll fötterna på jorden när jag blev framgångsrik. Han läste inte mina böcker. Han hade fyra andra barn och hade ett berömt citat: ”Du ser inte mig komma till deras jobb”.
Det var viktigt för honom att jag var en person med karaktär och jag lärde mig att vara det från honom. Min far var inte perfekt, men han var en god man med en stark moralisk kompass.
När jag då skrev Moonlight Mile 2009 och min pappas mentala hälsa började svikta, tror jag att jag insåg att den boken handlade om svårigheterna det innebär att vara från arbetarklassen och ha starka principer. Det är vad den betyder för mig i alla fall.
Dina böcker är mycket personligare än jag hade kunnat föreställa mig.
– Jag förstod, tack gode gud, väldigt ung att jag inte är en självbiografisk författare. När jag försöker skriva självbiografiskt blir det bara sentimental skit. Men vad jag verkar ha fallenhet för är att göra det omedvetet, mellan raderna. Så länge jag inte vet vad jag gör kan det bli riktigt bra.
