Alla de där 35-åriga lönnfeta männen landet över som jobbar som IT-konsulter och mediesäljare som plötsligt vaknar en morgon och får för sig att de måste ”testa sin kropps gränser” och ”utmana sig själv för att känna att man lever” och från ingenstans får för sig att börja med MMA eller cykla Vättern runt eller börja träna för ett triathlon eller något annat sinnessjukt.
De borde skita i det.
Om de ville ha en utmaning i livet borde de vakna på morgonen och tänka ”jag ska fan lära mig sju språk flytande, behärska 19 kampsporter och 2463 olika sätt att ta livet av någon med mina bara händer, göra lumpen, utlandstjänst, gå polishögskolan i tre år, SÄPO-utbilda mig i fem till, bli vapenexpert inom 10 olika discipliner, radera min egen identitet och strypa kontakten med min familj för att på så sätt mer effektivt kunna skydda rikets säkerhet.
Jag ska jobba 7-dagarsveckor och 20-timmarsdagar för en svindålig lön och ingen uppskattning ute på nån bortglömd postering i ett regnigt skitland som ingen kan stava till, aldrig dricka alkohol, aldrig röka, bänkpressa 350 kilo och träna upp en syreupptagningsförmåga värdig en sherpa i Nepal.
Och så, en dag någon gång långt fram i tiden, så ska jag få uppdraget att springa en mil runt Stockholms innerstad bredvid en kortegevagn i 600 graders jävla värme klädd i lackskor, svart kostym och slips, snavandes över hästskit och tyska turistkartor medan nån snorig unge ropar könsord åt mig vid Strandvägen.
För att skydda en jävla gymkille från Ockelbo med mitt liv.
Och då kommer ALLT det här vara värt det.”
