På sitt tolfte album The Life of a Showgirl har Taylor Swift pausat samarbetet med Jack Antonoff och återvänt till svenska teamet Max Martin och Shellback. En enkel gissning hade varit att det nya albumet därför skulle bli som sommarpoppiga 1989, men så blev det inte.
På The Life of a Showgirl kan man istället höra inspirationskällor som Fleetwood Mac och (faktiskt) Weezer vilket är både överraskande och kul. Här är några snabba tankar om albumet efter tre genomlyssningar.
Det finns inga låtar som låter som liknande versioner av varandra, ett problem jag kunde känna växte fram med tiden hos den förra superlånga plattan Tortured Poets Department. Ett album vars känslomässiga kaos förvisso var en stor del av dess essens, men om vi ska vara helt ärliga har jag det senaste året lyssnat igenom den skivan från början till slut ganska få gånger. Trots enskilda låtar som verkligen var toppen.
På detta tolfte album har var och en av de 13 låtarna ett tydligt existensberättigande och en identitet. Instrumenten känns organiska och fylliga, refrängerna lekfullt och elegant frammejslade. Det finns inget stressat intryck som skvallrar om att låtarna är inspelade på lediga stunder under den superhektiska europeiska delen av The Eras Tour.
Personligen är jag helt ointresserad av skvallriga diskussioner om vem som kanske eller kanske inte fått en känga i olika låtar, möjligen för att jag bara är lite för dum för att plocka upp de referenserna. Men som ett popalbum är detta faktiskt superbra.
Jag gillar särskilt öppningsspåret The Fate of Ophelia som med finfin sånginsats från Taylor och en magiskt stark refräng känns som en av albumets stora bangers.
Ångerfulla Ruin The Friendship är också superfin och melankolisk och Actually Romantic med den där Say It Ain’t So-gitarren är svår att inte repeata, särskilt om man råkar vara ett gammalt Weezerfan.
Det är också roligt att titelspåret The Life of a Showgirl är en duett med Sabrina Carpenter, vilket fungerar alldeles utmärkt. Deras röster passar sjukt bra ihop och antagligen är detta som helhet också albumets bästa spår.
