Jag: (Svarar i telefon) Hallå?
Min fru: Hej, det är jag. Värst vad du låter upptagen.
Jag: Ja, vi sitter i möte.
Min fru: Mmm. eller hur.
Jag: Men vi gör faktiskt det! Jag och N har möte med en uppdragsgivare.
Min fru: Visst, visst, ni sitter i möte.
Jag: Jag hör att du gör luftcitationstecken när du säger ”möte”.
Min fru: Jaja, jag skulle i alla fall bara kolla var du har lagt nyckeln till tvättstugan.
Jag: Den hänger på kroken i hallen.
Min fru: Okej. Ja…lycka till med ”mötet” då!
Jag: Men det ÄR ett möte ju!
Min fru: På riktigt?
Jag: Ja! På riktigt! Vi har köpt vetelängd och allting.
Min fru: (Genuint överraskad) Jaha…hur går det då?
Jag: Äh…det går bra tycker jag. Men N blev lite sur på mig för att jag berättade en anekdot som icebreaker.
Min fru: (Suckar) Snälla säg att den inte handlade om den där jävla sprayen du köpte på Clas Ohlson…
Jag: Ja! Den som löser upp isen på bilrutorna! Det är ju det som är så briljant: Det är en icebreaker om en icebreaker!!!! Hur visste du att det var den jag berättade?
Min fru: (Himlar så dramatiskt med ögonen att vinddraget får ikonerna i min iPhone att flytta sig två steg åt höger) Vad sa N?
Jag: Äh…jag hann inte ens halvvägs så vände han sig om och vrålade att ”nu har den här historian pågått i 85 procent av våra liv!”, och att om jag inte höll käften så skulle han ”hinna bli senildement innan den var klar” och då skulle jag ”bli tvungen att berätta hela skiten en gång till, och det skulle förmodligen föranleda en världsomfattande apokalyps eftersom jordens hela biologiska system skulle självdö av tristess”.
Min fru: Hahahahahahahahaha!
(Tystnad)
Jag: Du är inte en speciellt stöttande hustru just nu.
Min fru: Jag gillar N!
Jag: Och mina känslor är förstås ovidkommande i sammanhanget.
Min fru: Jaja, jag ville i alla fall bara veta var nyckeln var. Vi ses när du kommer hem.
Jag: Men vet du, innan du lägger på, en ANNAN rolig grej som hände idag! När jag var på väg ti…
Min fru: (Stönar trött) Nej, herregud, nu måste jag gå ner i tvättstugan.
Jag: Men det är roligt! Jag ska bara be…
Min fru: Jag är ledsen. Jag har inte tid med det. Du kan väl sammanfatta historian och skicka den till mig i ett mail?
Jag: Men vafan, det går snabbt, det är ba…hallå?
(Tystnad)
Jag: Hallå?
(Tystnad.)
Jag: (Lägger på luren. Går tillbaka in i konferensrummet. Tittar på uppdragsgivaren.) Var är N?
Uppdragsgivare: Jag vet inte. Han hörde ditt samtal genom dörren och mumlade något om att ”livet är fan för kort för det här”. Sen gick han.
