Det är ganska överraskande att The Life of Chuck är en så lyckad film.
Inte för att Stephen King som skrivit förlagan skulle vara begränsad till skräck, det vet var och en efter exempelvis Stand By Me och The Shawshank Redemption. Inte heller för att regissören skulle vara fel för uppdraget. Alla som sett Gerard’s Game eller Doctor Sleep vet att Mike Flanagan förstår Stephen King och är mer än kapabel att översätta författarens udda idéer till film.
Nej, det är överraskande för att långnovellen som filmen baseras på är en extremt okonventionell Kingberättelse. Det är en undergångsskildring, men också en extremt hoppfull och optimistisk sådan. Kronologin är dessutom upphackad, vilket bidragit till att göra den till en vattendelare, även bland Kings mest hårdnackade fans.
Men Mike Flanagan lyckas hitta essensen i The Life of Chuck och översätta den till en gripande, upplyftande film. Den är väldigt sentimental, men på det bästa av sätt. Och sentimentaliteten tillsammans med de fantastiska dansscenerna balanseras så himla bra av filmens skevhet och mörker. Den bjuder på fina, intressanta tankar om avtrycket vi lämnar efter oss hos våra anhöriga när vi inte längre finns kvar, ett imponerande visuellt berättande och rakt igenom starka skådespelarprestationer.
Jag älskar hur den här filmen får mig att känna. Den är ett konstverk tillägnad det lilla livets skörhet och storhet. När jag kom ut från biomörkret återbesökte jag novellen och tyckte mig kunna se mer av det som Mike Flanagan såg. Och det han såg resulterade i en av de bästa Stephen King-filmatiseringar som gjorts.
