Alltså, jag gillar inte ormar. Vi behöver inte gå närmare in på det. Jag tycker att de är jävligt obehagliga bara. Med jämna mellanrum drömmer jag mardrömmar om ormar. En gång berättade någon för mig att i vissa asiatiska länder tror man att det betyder lycka och rikedom. Jag var uppriktigt väldigt nära att slå den personen på käften.
Men på det stora hela har det här inte varit ett jättestort problem för mig. Inte mer än att jag inte heller gillar tandläkare till exempel, och därför helt enkelt bara skiter i att gå dit.
Nu har min ofascination för ormar dock tagit en rätt skruvad vändning.
Alltså: Någon osympatisk vän eller släkting (som min fru vägrar avslöja identiteten på, med hänvisning till någon luddig jävla ”skydd av källa”) köpte när Nico var nyfödd en mjuk leksaksorm åt honom. Den är hoprullad i en jävligt otäck uppenbar attackposition, har någon form av hård ståltråd inuti som håller den upprätt, och mitt instinktiva hat för den går givetvis i en rakt relativ kurva med min sons villkorslösa kärlek för den.
Det var förstås inte så mycket ett problem, så länge skiten hölls i min sons säng. Problemet nu är dock att min son nyligen lärt sig att kasta grejer. Företrädesvis från sin egen säng över i vår säng. Det innebär att jag två gånger hittat ormjäveln där innan jag ska gå och lägga mig.
Till saken hör nu att min fru har väldigt kalla fötter. Och då menar jag inte lite gulligt som att min fru har ”fötter som isbitar”. Jag menar att den där skiten är som flytande kväve. Då och då varje natt kommer jag åt en av dem, vilket genererar ungefär samma känsloupplevelse som om någon väckt dig genom att köra ner ditt huvud i en snödriva.
Inte heller det var förstås ett stort problem tills alldeles nyligen. Jag har ju vant mig vid det där på samma sätt som min fru vant sig vid att hon då och då vaknar av att jag vrålar ”men täck höger för fan, Romario är ju fri, NÄÄÄJJJ!” i örat på henne
Men häromdagen insåg jag plötsligt att kombinationen av att min son under natten skulle kunna kasta över ormjäveln i vår säng, och att jag potentiellt då skulle kunna komma åt den med foten exakt samtidigt som jag kom åt min frus kvävefot, skulle kunna resultera i att jag skulle vakna helt och hållet övertygad om att det fanns en riktig orm i vår säng.
Detta har alltså inte hänt. Men när tanken väl slog rot hetsade jag upp mig så mycket över hur panikslagen jag faktiskt hade blivit om det faktiskt hade hänt att jag inte kunde somna om.
Så nu ligger jag vaken halva nätterna, inte för att jag är rädd för att det ska ligga en orm i min säng, utan för att jag är skräckslagen för att jag ska vakna och TRO att det gör det. Jag har utvecklat en fobi för min fobi. Jag är officiellt mer rädd för ett mjukisdjur i form av en orm än för en riktig jävla orm.
Behöver jag gå till en psykolog?
