Jag blev i slutet av förra veckan intervjuad av en tidning. Av lite oklara skäl, som sig bör, men reportern ifråga hade tydligen beslutat sig för att det faktum att jag över huvud taget kan försörja mig borde vara en intressant utgångspunkt för en artikel. Ur ett samhällskritiskt perspektiv, så att säga.
När vi var klara meddelade hon att hon även planerade att kontakta någon i min närmaste omgivning som kunde bidra med en sån där ”Röster om”-ruta som finns i alla intervjuer i alla tidningar nuförtiden.
Det visar sig nu att hon tydligen för detta ändamål valde ut min vän och kontorskollega N.
Han fick nämligen precis ett mail från henne.
Just nu lutar han enligt egen uppgift åt att ”besvara alla frågor med citat ur Simpsons”.