Jag bytte däck på bilen imorse. Det är en väldigt speciell stämning i väntrummet på däckverkstäder vid den här tiden på året. Samma slags kollektiva skam som jag förmodar sitter i väggarna i väntrummet på mottagningen för sexuellt överförbara sjukdomar. Alla sitter och skruvar på sig och stirrar ner i sina telefoner, och lite då och då öppnas dörren och en receptionist stiger ut och skriker ett registreringsnummer. Och alla i väntrummet höjer genast blicken för att se vem det tillhör, och när mannen ifråga reser sig och går mot receptionisten med sänkt huvud är det inte helt olikt att betrakta någon på väg till sin egen vasektomi.
Receptionisten räcker fram hans bilnycklar. Säger lite lagom skadeglatt att ”sådärja, då har vi bytt däcken åt dig Johan”. Och man ser så tydligt på henne att det enda hon vill vråla är ”FÖR DET KUNDE DU JU INTE REDA UT SJÄLV DIN VÄRDELÖSA KLÅPARE!”
Och sen ger hon honom kvittot för förvaringen inför det kommande året. För det är dit vi har kommit. Inte nog med att vi inte kan byta däck själva var sjätte månad, vi kan inte ens längre anförtros ansvaret att förvara dem under tiden däremellan. Den sortens människor är jag och Johan.
Jag tillbringade halvtimmen i det där väntrummet till stor del åt att fundera över hur jag egentligen skulle klara mig i ett postapokalyptiskt katastrofsamhälle där ingen värderar ”kan skriva typ roligt” och ”är bra på FIFA” som direkta skills. I det mer basala jägare och samlare-perspektivet, alltså.
Jag kom fram till att det nog skulle gå lite åt helvete, faktiskt. Framför allt beslutade jag mig för att av alla dystopiska framtidsscenarios så hoppas jag verkligen att det inte är Mad Max-världen som är på tapeten om några år. I en värld där alla krigar om bensin bedömer jag spontant överlevnadschanserna för en kille som inte kan byta däck på sin Hyundai själv som någonstans mellan dåliga och skitdåliga.
Det är konstigt.
Jag tillbringade hela min barndom åt att idolisera MacGyver, liksom.
Hur fan blev jag den här killen?