Tomas Andersson Wij gör nedslag i sitt liv genom en populärkulturell lins. För Café berättar han om artisterna som etsat sig fast från barnsben till idag.
5 år: Elvis Presley
– Elvis Presley dog när jag var 5, tv började visa klipp och filmer. Jag blev besatt av honom. Drömde om hur han tog emot mig på Graceland. Jag var särskilt förtjust i den fetlagde och lite svettige Elvis, Always on my mind-perioden.
15 år: The Cure
– Musiken i mitten av 80-talet var storslagen, ödslig och romantisk, helt oironisk. Ingen skiva återkallar den tiden – min vänkrets, mina kajalpennor och mörka överrockar – som The Cure-samlingen Standing on a beach.
25 år: Joni Mitchell
– Släppte min första skiva när jag var 25 och minns att jag lyssnade på Red House Painters, Ron Sexsmith, American Music Club, Nick Drake, Joni Mitchell … Joni lyssnar jag fortfarande på, och oftast på The hissing of summer lawns.
35 år: Peter LeMarc
– Vid 35 hade jag Peter LeMarc som kreativt bollplank och producent. Han var på mig om att skriva enklare och rakare. Med hjälp av hans skivsamling botaniserade jag bakåt i historien: Hank Williams, Buddy Holly, mycket soul och gospel.
45 år: Kanye West
– De senaste åren har jag fått störst kickar av modern amerikansk R&B. Ett tag kom det så mycket strömlinjeformad knullsoul från USA, men Kanye West, Drake, Frank Ocean och några till öppnade upp genren.
Sångaren, låtskrivaren och journalisten Tomas Andersson Wij är aktuell i Så mycket bättre på Tv4.
