Trygg kan ingen vara. Det är den bild man får av barnen i Liberia. De växer upp i ett krigsskadat land. Ett korrupt land. Ett av världens fattigaste länder. Ett land som knappt hunnit resa sig från 14 års inbördeskrig när de drabbas av världens hittills allvarligaste ebolaepidemi.
Det är väl inte konstigt om de har slitna kläder och inte ser lika välmående ut som svenska barn.
Så tänkte jag länge.
Så tänkte jag ända tills jag träffade barnen som har föräldrar. Den här flickan har en mamma och pappa. En familj som inte drabbats av ebola. En familj som inte har problem med missbruk. Men det är fortfarande en fattig familj. I ett fattigt område.
Tio minuters bilresa bort bor denna flicka. Hon bor i en knarkarkvart. Där de vuxna missbrukar och säljer sex. Där de vuxna själva blev föräldralösa under kriget.
Flicka med föräldrar. Från fattigt område. Inte drabbad av krig. Inte drabbad av ebola.
Marielle, fem år, som har varit föräldralös sedan hon var några månader.
Flicka med föräldrar. Inte drabbad.
Och så har vi ”min” Gloria. Det smärtar mig att se … att tryggheten hos dem som har föräldrar inte finns hos henne. Och här, i december, mådde hon ändå väldigt mycket bättre än när jag träffade henne första gången, i november. Här ville hon leva. Här levde hon. I oktober ville hon dö.
Gloria har förlorat sin familj i ebola, och hon har själv haft ebola.
Jag hoppas att hon kommer känna sig trygg en dag.
