Jag vet att han bara är ett och ett halvt år gammal. Att han saknar förståelse för orsak och verkan. Att han har finmotorik likvärdig en tandläkarbedövad älgkalv som försöker ta sig ut ur en sovsäck.
Jag vet att ni kommer hävda att han inte gjorde det här med flit.
Och jag säger inte att han gjorde det heller.
Det var kanske en olycka.
Igen.
För femtonde gången.
Den här veckan.
Visst.
Det kanske inte fanns något ont uppsåt. Jag har inga bevis. Det kan ha varit ren otur. Det är möjligt att ingen föds ond och att inget barn med flit gör en annan levande människa illa.
Jag har aldrig sagt det heller. Okej?
Det enda jag har sagt är att man kan lätt få en KÄNSLA av att min son har beslutat sig för att han inte vill ha några syskon.
Det är allt jag säger.