Bekant: Vilket trevligt dop det var i lördags. Och vilken god mat det var efteråt.
Min fru: Åh, tack. Men maten var faktiskt mest Fredriks mammas förtjänst. Det var hon som hade lagat nästan allt.
Bekant: Den var verkligen helt outstanding. Hälsa henne det.
Jag: (Harklar mig) Vad tyckte du om potatissalladen då?
Bekant: Va?
Min fru: (Med illa dolt himlande med ögonen) Potatissalladen. Fredrik var potatissalladsansvarig förstår du.
Bekant: (Plötsligt imponerad, tittar på mig) Hade du gjort potatissalladen?
Min fru: (Med illa dolt kort hånskratt) Nej, herregud nej. Nejnejnej. Ojojoj. Hahaha. Nej…men han VALDE den i butiken.
(Tystnad)
Bekant: Han…valde den?
Jag: Ja. Jag valde den! Neda har ju ingen som helst respekt för vikten av en god potatissallad på ett buffébord. Vet du vad hon ville göra?
Bekant: (Tittar oroligt på min fru, tittar skeptiskt på mig) Nej…
Jag: Hon ville ta Euroshoppers färdiga ”potatissallad”! Fattar du? Euroshoppers? Hur SJUK är man då?
Bekant: Eh…alltså…
Min fru: (Suckar) Potatissallad är alltså, som du kanske förstår, ganska viktigt för Fredrik.
Jag: Du ville ta Euroshoppers! Den borde inte ens få kallas ”potatissallad”, den borde kallas ”potatisgegga”!
Min fru: (Med menande blick mot bekant) Fredrik vägrar köpa något annat än den dyraste sorten. Den som det står ”gourmet” på.
Bekant: Åh…jaha…
Jag: Och var den inte god då? Va?
Bekant: Va? Potatissalladen? Eh…jo…jättegod! Eh…smaskens…
Jag: På en skala från 1-10?
Bekant: Va?
Jag: På en skala från 1-10! Vad ger du den för betyg på en skala från 1-10???
Bekant: (Tittar oroligt på min fru)
Min fru: (Gnuggar sina tinningar) Bara säg 10. Snälla, bara säg 10.
Bekant: Eh…10?
Jag: Eeexakt! Och vet du Euroshoppers ”potatissallad” är?
Bekant: En…en etta?
Jag: EXAKT! För det är inte ens ri…
Min fru: (Med ansiktet begravt i händerna) Inte ens riktig potatissallad. Vi vet. Vi veeet.
(Tystnad)
Jag: (Harklar mig) Förlåt så himla mycket för att man bryr sig om maten man serverar till gäster då. Verkligen. Ursäkta mig så himla mycket för att jag engagerar mig!
Min fru: (Stirrar upp i taket) Jättefint älskling. Verkligen. Men du tycker inte att du kanske ändå var lite väl dramatisk i affären?
Jag: Jag tyckte att det var en viktig sak att poängtera.
Min fru: (Höjda ögonbryn) Du ställde dig mitt inne på ICA, slängde två potatissalladsburkar i golvet och vrålade att ”vi kanske inte SKA HA NÅGOT DOP DÅ! Vi kanske ska SKITA I DOPET HELT OCH HÅLLET!”
(Tystnad)
Bekant: (Tittar förskräckt på mig) Gjorde du det? På riktigt?
Jag: Hon tänkte ta EUROSHOPPER!
(Tystnad)
Bekant: Men…ändå…
Jag: Du, en sak ska du ha klart för dig, att vissa saker här i livet är värda att slåss för. Och om vi inte slåss för dem, vet du vad vi är då?
Bekant: Eh…
Jag: Barbarer! Det är vad vi är. Det var exakt så här det började när Romarriket föll.
Bekant: Med potatissallad? De hade väl inte potatissallad i Romarri…
Jag: DU FATTAR VAD JAG MENAR!
(Tystnad)
Min fru: (Börjar plocka undan disken, lämnar rummet, muttrar osammanhängande) Nejnejnej, han är ju inte dramatisk a-l-l-s. Vet inte alls var jag fick d-e-t ifrån…