Gorillaz
Även om Blur nyligen återförenades och spelade på Wembley, så har Gorillaz med åren för många kommit att bli Damon Albarns huvudbidrag till musikhistorien. Här har hans febriga hjärna fått löpa fritt med gräddan av de senaste hundra årens musikhistoria, med virriga samplingar, trasiga trummaskiner och överarbetade minioperor.
När bandet spelade på Tottenhams hemmaplan i somras så var gästlistan på över tjugo namn, däribland Little Simz, Johnny Marr, De La Soul och Shaun Ryder. The Guardian kallade spelningen för ”a staggering hi-tech mini-festival”.
Då spelar Gorillaz på Way Out West:
15 augusti, 22.30 på Flamingo.
The Cure
Även om det är snart 50 år sedan deras debutalbum är The Cure på vissa sätt på sin topp just nu. Med inte allt för mycket skohornande går det att hävda att The Cures Robert Smith har blivit 2026 års största popstjärna.
Häromåret släppte The Cure det hyllade albumet ”Songs of a Lost World”, hans röst låter exakt likadan som under början av 80-talet och årets mest hyllade popalbum, ”You Seem Pretty Sad for a Girl So in Love” av Olivia Rodrigo, är som en enda lång hyllning till The Cure och deras frontman.
Då spelar The Cure på Way Out West:
14 augusti, 23.00 på Flamingo.
Clipse
Brödraduon från Virginia Beach står bakom några av hiphophistoriens största stunder. Men efter klassiker som Lord Willin’, Hell Hath No Fury och Til the Casket Drops skiljdes duon åt. Samtidigt som Pusha T har ägnat de efterföljande åren åt att släppa ytterligare några klassiska album bytte Malice namn till No Malice och blev kristen.
Med förra årets Pharrell-producerade ”Let God Sort Em Out” återförenades bröderna på riktigt. Albumet hyllades av en närmast enig kritikerkår, och det räcker med att höra den blytunga refrängen i M.T.B.T.T.F. för att förstå varför Clipse fortfarande är på toppen av hiphopens snötäckta berg.
Då spelar Clipse på Way Out West:
13 augusti, 16.40 på Flamingo.
Dijon
Ett av förra årets mest unisont hyllade album var Dijons ”Baby”, en impressionistisk tavla i rakt nedstigande led från Frank Ocean och Bon Ivers mest fragmentariska stunder.
Förutom ett hyllat album så har han blivit en av samtidens största artister på grund av sina intensiva och maximalistiska livespelningar. Om förra årets snackisspelning var den moderna gitarrguden Mk.gees digitala rockmusik så är årets motsvarighet hans parhäst Dijon.
Då spelar Dijon på Way Out West:
14 augusti, 19.30 på Linné.
Smerz
Med alltmer vitnande knogar har man kramat om tanken om att oavsett hur överlägset Danmark växer sig jämfört med Sverige så kommer vi i alla fall ha musiken.
Tyvärr är även denna era över. Danmarks samtida musikscen är sprakande på ett sätt som är svårt att acceptera, med namn som Erika De Casier, ML Buch och Elias Rønnenfelt. Och Smerz, som må vara norska nepobabys men med dansk stjärnglans från sin centralposition på Köpenhamns indiescen. Förra årets ”Big city life” hyllades världen över och gruppens poppiga r’n’b gör spelningen till en av festivalens höjdpunkter.
Då spelar Smerz på Way Out West:
15 augusti, 19.00 på Höjden.
Four Tet
Elektronisk musik på en stor festivalscen brukar innebära vissa rökmaskinstillvända ingredienser. Men Four Tets mjuka, organiska dansmusik har tagit honom till de största scenerna helt utan enorma refränger, samplingar eller gästartister.
I stället för att anpassa sig till trender har han på något sätt vridit samtiden mot sitt eget uttryck, där feedback från en gitarrförstärkare är en lika självklar ingrediens som tonerna från en santoor. Då och då, som tidigare i somras, släpper han ny musik som ⣎⡇ꉺლ༽இ•̛)ྀ◞ ༎ຶ ༽ৣৢ؞ৢ؞ؖ ꉺლ. Eller något annat alias. Live är hans musik en livsbejakande upplevelse som skiner som sommarens sista solstrålar.
Då spelar Four Tet på Way Out West:
14 augusti, 21.15 på Linné.
Geese
Geese är för många rockens stora hopp. Och dess stora vattendelare. Sångaren Cameron Winter har med båda sitt utmärkta soloalbum och med Geeses senaste album ”Getting Killed” hamnat i popkulturens mittpunkt. I december spelade han själv på Carnegie Hall (filmad av Paul Thomas Anderson), i våras ryktades det om en romans med Olivia Rodrigo och samtidigt briserade en skandal kring gruppens marknadsföringsmetoder.
”Au Pays du Cocaine”, ”Taxes”, ”Cobra” – oavsett vad man tycker om Geese råder det ingen tvekan om att det var länge sedan som ett rockband var festivalens mest hajpade spelning på förhand, och dessutom ett extremt samtida sådant. Den elegant sluddrande Cameron Winter är den stora uttolkaren av 22-åringars rockdrömmar och spelningen på Way Out West har klassikerpotential för en generation.
Då spelar Geese på Way Out West:
14 augusti, 17.35 på Linné.
James K
Förra årets kanske bästa album stod James K för med ”Friends”. Med bakgrund inom New Yorks experimentella konst- och musikkreatsar var albumet en drömsk cocktail av triphop, ambient och shoegaze som fullkomligen dröp av honungslena melodier och rytmer.
Albumet har på flera håll beskrivits som en varm kram, och spelningen på Annedalskyrkan har potential att bli festivalens vackraste ögonblick.
Då spelar James K på Way Out West:
15 augusti, 00.30 i Annedalskyrkan.
Arthur Verocai
Arthur Verocais debutalbum från 1972 är en av de stora klassikerna. Med en blandning av soul, jazz, bossa, funk och samba och Verocais virtuosa stråk- och blåsarrangemang är det musik som sänd från gudarna.
I militärdiktaturens Brasilien försvann dock skivan från hyllorna snabbt, utan recensioner eller reklam från skivbolaget. Delvis var skivan en kritik av regeringen, som maskerades bakom dubbeltydiga rader och lena stråkarrangemang. Verocai lade ned musiken och började komponera reklamjinglar för bilar och kattmat.
Albumet återupptäcktes under början av 2000-talet och fick slutligen sin rättmätiga plats i musikhistorien, till stor del tack vare hiphopproducenter och rappare som Madlib, MF Doom och Tyler, The Creator. Trots en onödigt tidig slot under festivalens första dag har Arthur Verocais spelning potential att bli årets största musikaliska upplevelse.
Då spelar Arthur Verocai på Way Out West:
13 augusti, 15.35 på Azalea.
Lily Allen
Lily Allens album ”West End Girl” blev av förklarliga skäl en snackis när det anlände sent förra året. Eftersom i princip varje textrad handlade om uppbrottet från Hollywoodstjärnan David Harbour var albumet en gåva till internet vars syrliga skvaller dränkte världen i några veckor.
Men framför allt var albumet också Lily Allens stora musikaliska comeback, hennes bästa album på väldigt länge. De senaste åren har brittiska stjärnor som Nia Archives och PinkPantheress blivit stjärnor med ett uttryck som på många sätt kan härledas till Lily Allens sockersöta melodier och beska ironi. ”West End Girl” är framför allt beviset på att Lily Allen fortfarande är störst.
Då spelar Lily Allen på Way Out West:
13 augusti, 17.45 på Azalea.
Läs även:
