Tre goda vänner är på besök i hemmet Backman-Shafti. De väntar i lägenheten medan min fru och jag går och köper lunch.
God vän: Men äntligen! Jag trodde att ni sa att restaurangen bara låg 150 meter bort?
Min fru: (Lätt rödflammig av irritation) Det. Gör. Den. Också.
God vän: Men ni har ju varit borta hur länge som helst!
Min fru: Fredrik envisades med att beställa. Igen.
Fredrik: Jaha! Det kanske jag gjorde! Men jag gillar inte när andra beställer åt mig. Jag vill för fan ha kontroll över min mat.
Min fru: (Nickar på ett sätt som lätt kan få omgivningen att misstänka att hon gör det ironiskt) Ja, och det funkade ju JÄTTEBRA verkligen.
God vän: Men oj, vad hände då?
Min fru: (Sätter ner maten på bordet med en smäll) Kombinationen av Fredriks skånska ”R” och personalens thailändska ”R” är inte direkt upplagt för effektiv kommunikation. Så kan man väl säga.
Jag: Det enda jag gjorde var att fråga om man kunde få råris.
God vän: (Stirrar oförstående på mig) Va?
Jag: R-r-r-å-å-r-r-r-i-s!
God vän: (Tittar oförstående på mig, tittar på min fru)
Min fru: Råris.
God vän: (Skrattar) Jasså RÅRIS!
Jag: DET VAR JU FÖR FAN DET JAG SA!
Min fru: (Lämnar köket muttrandes) Jag är gift med en Hipp-Hipp-sketch, det är vad jag är.
